Recension i Norrbottens-Kuriren den 18 juli 2014:
Västfronten då och nu
Det är hundra år sedan skotten i Sarajevo och på någon månad när hundra år sedan det stora kriget bröt ut, det som skulle kallas första världskriget till skillnad mot det världskrig som kom därefter.
Men Nils Fabianssons bok tar avstamp i vad som syns av Västfronten idag – och det är en riktigt bra lösning. Fabiansson, journalist, historiker och nätverkare för de nätverk på internet som följs av WWI-nördarna, fotograferar skyttegravar och krigskyrkogårdar som de ser ut i dag. Han återger legender och minnesbilder, terror och det dagliga livet.
När jag läser världskrigsböcker, gör jag så att jag snabbt läser igenom dem. Sedan läser jag om, försedd med förstrykningspenna och blyertspenna. Likt den tyske kejsaren Vilhelm II försåg diplomatiska noter med marginalanteckningar, är mina böcker försedda med anteckningar, smileys med olika miner, hänvisningar och annat.
Men ofta ändras inte min mening om boken vid denna andra genomläsning. Det första intrycket står kvar. När jag läst Fabiansson första gången, tänkte jag för mig själv: ”Men det var förfärligt mycket kyrkogårdar han skriver om”.
Ja, det gör han. Kyrkogårdar, museer utefter frontlinjen, skyttegravar i mer eller mindre ursprungligt skick (oftast mindre ursprungligt). Visst kan det bli för mycket, men, och här återkommer jag till ovanstående, den andra gången du läser boken Historien om västfronten, får du mera ut av din läsning.
Det skulle inte förvåna mig om boken kommer att användas som resehandbok för slagfältsresenärer, men den är mera värd än så. Nils Fabiansson har satt en tanke i huvudet på mig: Han resonerar om förlustsiffrorna i kriget och påpekar att det finns risk för att offer har räknats dubbelt. Beräkningar har gjorts på de som ligger under gravstenar utan namn på krigskyrkogårdar plus de som försvann under stridigheterna och räknas som saknade. Men i flera fall kan dessa tänkas vara samma. En John Smith eller Jan Schmidt, saknad, kan vara samma person som ligger under en vit gravsten vars inskrift är: Known only by God (Endast Gud vet hans namn).
En underlig tanke som man kan fundera en del över.
Fabiansson berättar också om var stora mängder av den ammunition som ”blev över” efter vapenstilleståndet, dumpats i havet. Nu börjar trälådor brista och behållare rosta sönder, just i de områden där brädseglare och fritidsbåtar finns under sommarmånaderna.
Fabiansson pekar alltså på vad som hände och händer utefter den linje som brukar kallas Västfronten. Då och nu.
Marianne Westin