I juli 2018 meddelade den brittiska krigsgravsorganisationen CWGC att kvarlevorna av ytterligare nio saknade soldater från slaget vid Fromelles 1916 identifierats via släktingars DNA, kvarlevor som grävdes upp 2009, vilket jag berättade om i min bok "Historien om västfronten: I spåren av första världskriget" (2014). Jag skrev om det eftersom en av de stupade i slaget var svensken Axel Olof Ohlson från Köping i Västmanland.
Kvarlevorna av 163 soldater har hittills identifierats – av totalt 250 uppgrävda. Man har hittils inte kunnat identifiera kvarlevorna av Axel Olof Ohlson. Men det är stor chans att han är en av de återstående 187 som ännu inte kunnat identifieras. För att kunna identifiera honom krävs dock att släktingar i Sverige skickar DNA-prov till databasen för anhöriga till stupade vid Fromelles. Jag efterlyste detta i min bok, men jag misstänker att något sådant ännu inte gjorts. Jag lägger nu upp hela kapitlet om Axel Olof Ohlson från min bok (nedan) i förhoppningen att någon anhörig nås och tar kontakt med Australian Fromelles Relatives Database – kanske finns hans kvarlevor bland dem som inte identifierats. Boken är för övrigt slut på förlaget, men kan beställas via mig.
Nedan följer kapitlet "Axel Olof Ohlson" i Nils Fabiansson, "Historien om västfronten: I spåren av första världskriget" (2014), sidorna 87–94:
Knappt tre veckor efter den för britterna så katastrofala inledningen av offensiven vid Somme den 1 juli 1916 genomförde den brittiska armén ett avledande anfall nordväst om byn Fromelles. Två anfallande divisioner skulle försöka bryta igenom den första och förhoppningsvis även andra tyska linjen på en sträcka av knappt fyra kilometer längs en låg ås. Samma ås hade britterna försökt erövra flera gånger tidigare. Stupade låg ännu kvar på slagfältet. Denna gång var dock själva huvudsyftet att dra tyska förstärkningar från Somme.
I Storbritannien hamnade striderna vid Fromelles i skuggan av Somme. Fromelles blev bara ytterligare ett av många bynamn i franska Flandern och norra Artois som i Storbritannien kom att förknippas med misslyckade anfall under de första åren av det stora kriget. I Australien däremot har inte Fromelles fallit i glömska. Den ena av de två divisionerna som utförde anfallet var australisk. Fromelles blev därmed den första plats i Europa där den australiska expeditionskåren sattes in. Närmare 1 800 soldater från Australien dog vid Fromelles under ett dygn den 19–20 juli 1916, samt omkring 500 soldater ur den brittiska divisionen. Inget uppnåddes. Inga terrängvinster gjordes och tyskarna såg inga skäl att dra reserver från försvaret vid Somme. Anfallet var planerat sedan länge, och ledningen hade haft valmöjligheten att ställa in det, men det gjordes inte, trots vad som hade hänt vid Somme. Skyttegravskriget var i regel långt ifrån så vansinnigt skött som det ofta har hävdats, men ingen militärhistoriker har ens försökt att rättfärdiga Fromelles 1916.
De som under anfallet hade stupat i närheten av de egna linjerna hämtades in efter slaget och begravdes i brittiska krigskyrkogårdar bakom fronten. De övriga fick ligga kvar där de fallit, tillsammans med stupade från 1914 och 1915 års strider. Efter vapenstilleståndet i november 1918 anlades V.C. Corner Australian Cemetery and Memorial mitt i det gamla slagfältet – den australiska divisionens anfallsfront hade löpt från en kilometer öster till en kilometer väster om begravningsplatsen. Här begravdes kvarlevorna av de 410 australiska soldater som man funnit på platsen. Ingen av dem kunde identifieras. Eftersom så många från anfallet 1916 fortfarande var registrerade som saknade vid denna tidpunkt, och då så många av de kvarlevor man hade påträffat sedan 1916 inte kunnat identifieras, sattes inga enskilda kors upp över gravarna, vilket är mycket ovanligt när det gäller det brittiska imperiets krigskyrkogårdar. I stället höggs namnen på samtliga som stupade vid Fromelles den 19–20 juli 1916 in på en hög stenmur framför gravplatsen.
Jag besökte Fromelles ett par gånger i slutet av 1990-talet. I byns rådhus hade då sedan några år funnits ett litet museum som inrättats av en lokal historisk förening, och på slagfältet nyanlades vid denna tid en australisk minnespark. Platsen var inte anmärkningsvärd i västfrontshänseende på något sätt, men händelseutvecklingen skulle snart föra mig tillbaka till Fromelles – och till Köpingtrakten i Västmanland, vilket däremot var en smula anmärkningsvärt. Jag blev nämligen kontaktad en dag år 2002 av en australisk lärare vid namn Lambis Englezos, eftersom jag vid denna tid hade en hemsida där olika internationella grupper, myndigheter och organisationer som var verksamma med historisk arkeologi på västfronten knöts samman. Englezos kunde visa att antalet gravar med oidentifierade australiska soldater i krigskyrkogårdarna i trakten av Fromelles var långt färre än de många hundra som saknades efter den 19–20 juli 1916. Han trodde inte att de saknade försvunnit spårlöst, vilket är ett mycket vanligt påstående om offer i första världskriget, utan att de begravts av tyskarna. De australiska militära myndigheterna var kallsinniga till detta. De menade att arméns gravsökningar efter kriget hade skötts rätt och riktigt och att stora massgravar helt nära frontlinjen knappast skulle förblivit oupptäckta – att ifrågasätta detta var närmast att ifrågasätta militärens heder. Några år senare hade han, tack vare ett nätverk av frivilliga medhjälpare, funnit fotografier av stupade soldater i brittiska uniformer lagda i öppna lastvagnar på en smalspårig järnväg. Bilderna hade publicerats efter kriget i en regementshistorik över det bayerska förband som hade hållit de tyska linjerna vid just Fromelles. Enligt bildtexterna fördes de stupade bort från slagfältet vid Fromelles i juli 1916. I arkivhandlingar från australiska Röda korset hade också uppgifter påträffats om att tyskarna begravt minst 160 australiska soldater vid Fromelles. Dessutom hade Englezos vänner kommit över brittiska flygfotografier från sommaren 1916, där fem stora gropar i marken kunde urskiljas bakom vad som på brittiska skyttegravskartor benämndes Pheasant Wood, alltså Fasanskogen. De hade grävts några dagar efter slaget intill en fältjärnväg och kort därefter fyllts igen. Inte heller detta material övertygade myndigheterna. Med fortfarande hundratusentals saknade från det brittiska samväldets arméer är det lätt att misstänka att enskilda tjänstemän och politiker inte gärna ville bli ansvariga för nya kostsamma prejudikat i frågan – man kan exempelvis jämföra med USA:s försvarsmakt, som har en särskild enhet (Joint POW/MIA Accounting Command på Hawaii) som med arkeologer och rättsmedicinsk personal aktivt söker efter saknade soldater från andra världskriget och senare krig, men att finna saknade från första världskriget ingår inte i deras uppgift, det är just där gränsen har dragits. Fromelles fick större uppmärksamhet när en jurist som engagerat sig i saken skapade en politisk påtryckningsgrupp. Via den tyska ambassaden i Canberra lyckades man också finna ett avgörande dokument från juli 1916 i det militära arkivet i Bayern. Där framgår klart och tydligt att den tyska regementschefen hade beordrat grävandet av massgravar för 400 stupade "engelska" soldater bakom skogen. Nu, med övertygande dokumentation och uppmärksamhet i medierna, kunde de australiska militära myndigheterna inte längre hålla saken ifrån sig, utan gjorde den tvärtom till sin egen. Raskt anlitades brittiska arkeologer från Oxford, som utan problem lokaliserade massgravarna med markradar. Genom provgrävningar bekräftades därefter att det var just australiska soldater som var begravda där. Englezos förvandlades samtidigt till en betraktare av det han satt igång – han till och med avvisades från platsen vid ett tillfälle. Under några sommarmånader 2009 grävdes därefter kvarlevorna av 250 man fram ur massgravarna. I annonser i australiska pressen uppmanades anhöriga till saknade vid Fromelles att göra enkla DNA-tester och sända in dem till myndigheterna för genetiska matchningar av de kvarlevor som påträffades. Alltsammans blev en stor nyhet över hela brittiska samväldet – det nämndes även i en notis i Svenska Dagbladet. Hittills har 124 av kvarlevorna identifierats genom DNA [obs: 2014]. Slutligen anlades en helt ny begravningsplats, den första krigs- kyrkogård som den brittiska krigsgravsorganisationen skapat på 50 år. Englezos fick upprättelse och hedrades med en utmärkelse av australiska regeringen.
Av alla omkring 1 300 namn på saknade från Fromelles den 19–20 juli 1916 som huggits in i V.C. Corner Australian Cemetery and Memorial lade jag märke till ett par namn som såg typiskt svenska ut. När jag sökte vidare i registren fann jag att samtliga var födda i Australien, förutom en av dem, Axel Olof Ohlson. Som 25-åring hade han emigrerat från Sverige vid sekelskiftet 1900. Två år senare hade han gift sig med en några år äldre Ada Law och därefter blivit australisk medborgare. När han lät värva sig den 7 augusti 1915 var han snart 40 år gammal. Enligt inskrivningsdokumenten hade han blå ögon och ljust hår; han vägde 93 kg och var 174 cm lång, ganska stadig med andra ord. Han uppgav enligt inskrivningsdokumenten att han ursprungligen kom från "Westmanland" och att hans yrke var "engineer" liksom att han bodde i New South Wales tillsammans med sin fru, men utan barn, på den kanske för svenska emigranter något oväntat fashionabla adressen 12 Pitt Street i North Sydney.
I slutet av augusti 1916 fick makan beskedet att Axel Olof hade rapporterats sårad, men att hans tillstånd ansågs efter omständigheterna gott och att en snar konvalescens var förestående, men inga besked gavs om var han befann sig. Kort därpå förklarades han vara sårad och saknad. Med början redan hösten 1916 försökte Ada själv, och sedan genom juridiskt ombud, att få formellt besked huruvida hennes make antingen var stupad eller tillfångatagen. Utöver den sorg som änkan genomled hade hon inte längre rätt att ta del av hans militära lön och blev inte heller kompenserad av hans arbetsgivare så länge han var saknad (vilket kunde betyda både död, tillfångatagen och deserterad). Samtidigt kunde hon inte erhålla någon änkepension eller få ut arvet. De enda upplysningar hon fick var att han inte fanns i tysk krigsfångenskap, enligt de uppgifter som lämnats till tyska Röda korset. Via Axel Olofs bror Georg, som då var major i svenska armén, undersöktes saken vidare i Tyskland. Den militära byråkratins tjänstemän arbetade långsamt men träget vidare. Under ett par års tid skickades en stor mängd brev och telegram mellan änkan och hennes advokat och olika militära instanser i London, Canberra och i fält på västfronten. Bland annat cirkulerade ett fotografi från det tyska fånglägret Schneidemuhl i december 1916, där Ohlson förmodades vara en av fångarna på bilden.
Enligt ett annat vittnesmål under utredningarna hade Ohlson setts vid Ypern så sent som den 26 september 1917. I december 1917 vädjade Ada Ohlson i ett handskrivet brev från en c/o-adress i småhusförorten Ashfield om att snarast få definitiva upplysningar, eftersom hon sedan en tid varit sjuk.
Den 1 november 1918 togs det officiella beslutet att No. 3394 Pte. Ohlson A. O. i 53:e bataljonen stupat i strid den 19 juli 1916. Änkan nåddes dock av beskedet först ett par månader senare, efter krigsslutet. I augusti 1921 meddelade den australiska militärens krigsgravsavdelning att de inte kunnat finna hennes stupade makes sista viloplats. Trots det förklarade man för henne knappt ett år senare, kortfattat men artigt, att texten hon skrivit på blanketten "Memorial Form A", angående den personliga inskription som anhöriga erbjöds föra in på gravstenen mot en frivillig avgift, var alldeles för lång. Hon hade skrivit betydligt mer än 200 bokstäver, men den kunde inte innehålla mer än 66 bokstäver och ordmellanrum, och hon ombads därför korta ned eller skriva om. Här måste det ha skett ytterligare ett administrativt misstag i ärendet. Ingen gravsten har rests över Axel Olof Ohlson. Vare sig vid Fromelles eller på det australiska monumentet vid Villers-Bretonneux till minnet av de saknade står något annat än hans namn, och inte heller på det stora nationella minnesmonumentet som uppfördes i Canberra. På monumentet i Sydney finns över huvud taget inga namn eller andra personliga inskriptioner. Åren därpå mottog änkan ett flertal postumt utdelade utmärkelser samt speciella minnesmedaljer och minnespublikationer till anhöriga. Man skickade henne också sent omsider en kopia av ett vittnesmål från korpral Laurence Perry, avgivet den 21 juni 1918:
Ohlson blev kanske begravd i V.C. Corner Australian Cemetery. Begravningsplatsen anlades i vad som varit ingenmansland i den 14:e brigadens anfallskorridor och det var här den 53:e bataljonen, som Ohlson tillhörde, gjorde sitt anfall. Men det är inte säkert att han är begravd där. Identifierade och oidentifierade stupade australiska soldater från anfallet vid Fromelles ligger begravda också i krigskyrkogårdarna Rue-David, Y Farm, Rue-Petillon, Le Trou Aid Post och Ration Farm, alla norr och nordväst om slagfältet, samt i Caberet Rouge längre söderut vid Souchez.
På den nyanlagda krigskyrkogården Pheasant Wood Cemetery finns 250 gravar. Soldatnamn står på 124 av gravstenarna [obs! 2014]. Det är de kvarlevor som hittills kunnat identifieras. 126 stenkors har fortfarande inskriptionen "known unto god". Kvarlevorna vid varje sådant kors har dock sin specifika DNA-profil registrerad. Den dag någon ytterligare kan identifieras huggs namnet in på gravstenen ovanför.
Det var detta som förde mina efterforskningar till Västmanland. Om Perrys vittnesmål stämmer skulle Ohlson kunna vara en av alla dem som tyskarna begravde bakom Fasanskogen, och som sedan 2010 vilar i den nyanlagda krigskyrkogården, men som inte kunde identifieras vid utgrävningarna år 2009. Bland de kvarlevor som grävts fram har nämligen flera stupade ur 53:e bataljonen kunnat identifieras via anhörigas DNA. Efter striderna förde tyskarna bort och begravde stupade australiska soldater, men inte bara från sina egna skyttegravar, utan även framför dem, alltså från ingenmansland. Australiska trupper till höger och i mitten av anfallsfronten, alltså där 53:e bataljonen med Axel Olof Ohlson befann sig, hade trots övriga motgångar tagit och hållit sig fast i tyskarnas skyttegravar under nästan ett dygn. Enligt Perry stupade Ohlson omkring 150 meter ut i ingenmansland, men han nämner ingenting om hur långt detta var från de tyska ställningarna. Längs den 14:e brigadens anfallsfront var ingenmansland mellan knappt 200 och 400 meter brett. Ohlson föll med andra ord kanske helt nära de tyska linjerna, och kan därför vara en av dem som tyskarna hämtade in och begravde.
Änkan Ada Ohlson avled 1957, och några barn fick aldrig paret, men kanske finns släktingar kvar i Axel Olof Ohlsons hemtrakter, som inte läste Svenska Dagbladets notis den 5 maj 2009 om att "förhoppningen är att genprover skall kunna identifiera några av de fallna åt efterlevande anhöriga"? Kanske var det möjligt att finna nu levande släktingar till honom och förmå dem att skicka DNA-tester till analysgruppen i Fromellesprojektet innan det skulle avslutas år 2014?
Hur hittar man släktingar till en Ohlson i Västmanland? Det framgår av handlingarna i Nationalarkivet i Canberra att Ada Ohlson ärvde sin makes aktier i Riddarhytte aktiebolag utanför Köping i Bergslagen, liksom att hon därefter flyttade tillbaka till ståndsmässigt boende i centrala North Sydney. Inte många Ohlson som emigrerade från Sverige vid förra sekelskiftet var aktieägare, och inte många soldatänkor hade råd att anlita advokater. Det visade sig att Axel Olofs farfar hade varit den förmögne bruksägaren Carl Johan Ohlson, och att Axel Olofs far, två farbröder och sju fastrar ärvt bolagen och egendomarna 1876, en förmögenhet på några hundra miljoner kronor i dagens penningvärde, liksom att bröderna därefter inrättat sig på sina gods i trakten. Axel Olof växte upp i Gisslarbo herrgård med 16 rum, en boning inte sämre än att den blivande kung Gustaf V sov där en natt år 1905.
Utgrävningen av massgraven vid Fromelles år 2009.
Kvarlevorna av 163 soldater har hittills identifierats – av totalt 250 uppgrävda. Man har hittils inte kunnat identifiera kvarlevorna av Axel Olof Ohlson. Men det är stor chans att han är en av de återstående 187 som ännu inte kunnat identifieras. För att kunna identifiera honom krävs dock att släktingar i Sverige skickar DNA-prov till databasen för anhöriga till stupade vid Fromelles. Jag efterlyste detta i min bok, men jag misstänker att något sådant ännu inte gjorts. Jag lägger nu upp hela kapitlet om Axel Olof Ohlson från min bok (nedan) i förhoppningen att någon anhörig nås och tar kontakt med Australian Fromelles Relatives Database – kanske finns hans kvarlevor bland dem som inte identifierats. Boken är för övrigt slut på förlaget, men kan beställas via mig.
----------
I Storbritannien hamnade striderna vid Fromelles i skuggan av Somme. Fromelles blev bara ytterligare ett av många bynamn i franska Flandern och norra Artois som i Storbritannien kom att förknippas med misslyckade anfall under de första åren av det stora kriget. I Australien däremot har inte Fromelles fallit i glömska. Den ena av de två divisionerna som utförde anfallet var australisk. Fromelles blev därmed den första plats i Europa där den australiska expeditionskåren sattes in. Närmare 1 800 soldater från Australien dog vid Fromelles under ett dygn den 19–20 juli 1916, samt omkring 500 soldater ur den brittiska divisionen. Inget uppnåddes. Inga terrängvinster gjordes och tyskarna såg inga skäl att dra reserver från försvaret vid Somme. Anfallet var planerat sedan länge, och ledningen hade haft valmöjligheten att ställa in det, men det gjordes inte, trots vad som hade hänt vid Somme. Skyttegravskriget var i regel långt ifrån så vansinnigt skött som det ofta har hävdats, men ingen militärhistoriker har ens försökt att rättfärdiga Fromelles 1916.
Slaget vid Fromelles 1916.
Ohlsons 53:e bataljon (14:e australiska brigaden) inringad med rött
De som under anfallet hade stupat i närheten av de egna linjerna hämtades in efter slaget och begravdes i brittiska krigskyrkogårdar bakom fronten. De övriga fick ligga kvar där de fallit, tillsammans med stupade från 1914 och 1915 års strider. Efter vapenstilleståndet i november 1918 anlades V.C. Corner Australian Cemetery and Memorial mitt i det gamla slagfältet – den australiska divisionens anfallsfront hade löpt från en kilometer öster till en kilometer väster om begravningsplatsen. Här begravdes kvarlevorna av de 410 australiska soldater som man funnit på platsen. Ingen av dem kunde identifieras. Eftersom så många från anfallet 1916 fortfarande var registrerade som saknade vid denna tidpunkt, och då så många av de kvarlevor man hade påträffat sedan 1916 inte kunnat identifieras, sattes inga enskilda kors upp över gravarna, vilket är mycket ovanligt när det gäller det brittiska imperiets krigskyrkogårdar. I stället höggs namnen på samtliga som stupade vid Fromelles den 19–20 juli 1916 in på en hög stenmur framför gravplatsen.
Jag besökte Fromelles ett par gånger i slutet av 1990-talet. I byns rådhus hade då sedan några år funnits ett litet museum som inrättats av en lokal historisk förening, och på slagfältet nyanlades vid denna tid en australisk minnespark. Platsen var inte anmärkningsvärd i västfrontshänseende på något sätt, men händelseutvecklingen skulle snart föra mig tillbaka till Fromelles – och till Köpingtrakten i Västmanland, vilket däremot var en smula anmärkningsvärt. Jag blev nämligen kontaktad en dag år 2002 av en australisk lärare vid namn Lambis Englezos, eftersom jag vid denna tid hade en hemsida där olika internationella grupper, myndigheter och organisationer som var verksamma med historisk arkeologi på västfronten knöts samman. Englezos kunde visa att antalet gravar med oidentifierade australiska soldater i krigskyrkogårdarna i trakten av Fromelles var långt färre än de många hundra som saknades efter den 19–20 juli 1916. Han trodde inte att de saknade försvunnit spårlöst, vilket är ett mycket vanligt påstående om offer i första världskriget, utan att de begravts av tyskarna. De australiska militära myndigheterna var kallsinniga till detta. De menade att arméns gravsökningar efter kriget hade skötts rätt och riktigt och att stora massgravar helt nära frontlinjen knappast skulle förblivit oupptäckta – att ifrågasätta detta var närmast att ifrågasätta militärens heder. Några år senare hade han, tack vare ett nätverk av frivilliga medhjälpare, funnit fotografier av stupade soldater i brittiska uniformer lagda i öppna lastvagnar på en smalspårig järnväg. Bilderna hade publicerats efter kriget i en regementshistorik över det bayerska förband som hade hållit de tyska linjerna vid just Fromelles. Enligt bildtexterna fördes de stupade bort från slagfältet vid Fromelles i juli 1916. I arkivhandlingar från australiska Röda korset hade också uppgifter påträffats om att tyskarna begravt minst 160 australiska soldater vid Fromelles. Dessutom hade Englezos vänner kommit över brittiska flygfotografier från sommaren 1916, där fem stora gropar i marken kunde urskiljas bakom vad som på brittiska skyttegravskartor benämndes Pheasant Wood, alltså Fasanskogen. De hade grävts några dagar efter slaget intill en fältjärnväg och kort därefter fyllts igen. Inte heller detta material övertygade myndigheterna. Med fortfarande hundratusentals saknade från det brittiska samväldets arméer är det lätt att misstänka att enskilda tjänstemän och politiker inte gärna ville bli ansvariga för nya kostsamma prejudikat i frågan – man kan exempelvis jämföra med USA:s försvarsmakt, som har en särskild enhet (Joint POW/MIA Accounting Command på Hawaii) som med arkeologer och rättsmedicinsk personal aktivt söker efter saknade soldater från andra världskriget och senare krig, men att finna saknade från första världskriget ingår inte i deras uppgift, det är just där gränsen har dragits. Fromelles fick större uppmärksamhet när en jurist som engagerat sig i saken skapade en politisk påtryckningsgrupp. Via den tyska ambassaden i Canberra lyckades man också finna ett avgörande dokument från juli 1916 i det militära arkivet i Bayern. Där framgår klart och tydligt att den tyska regementschefen hade beordrat grävandet av massgravar för 400 stupade "engelska" soldater bakom skogen. Nu, med övertygande dokumentation och uppmärksamhet i medierna, kunde de australiska militära myndigheterna inte längre hålla saken ifrån sig, utan gjorde den tvärtom till sin egen. Raskt anlitades brittiska arkeologer från Oxford, som utan problem lokaliserade massgravarna med markradar. Genom provgrävningar bekräftades därefter att det var just australiska soldater som var begravda där. Englezos förvandlades samtidigt till en betraktare av det han satt igång – han till och med avvisades från platsen vid ett tillfälle. Under några sommarmånader 2009 grävdes därefter kvarlevorna av 250 man fram ur massgravarna. I annonser i australiska pressen uppmanades anhöriga till saknade vid Fromelles att göra enkla DNA-tester och sända in dem till myndigheterna för genetiska matchningar av de kvarlevor som påträffades. Alltsammans blev en stor nyhet över hela brittiska samväldet – det nämndes även i en notis i Svenska Dagbladet. Hittills har 124 av kvarlevorna identifierats genom DNA [obs: 2014]. Slutligen anlades en helt ny begravningsplats, den första krigs- kyrkogård som den brittiska krigsgravsorganisationen skapat på 50 år. Englezos fick upprättelse och hedrades med en utmärkelse av australiska regeringen.
Av alla omkring 1 300 namn på saknade från Fromelles den 19–20 juli 1916 som huggits in i V.C. Corner Australian Cemetery and Memorial lade jag märke till ett par namn som såg typiskt svenska ut. När jag sökte vidare i registren fann jag att samtliga var födda i Australien, förutom en av dem, Axel Olof Ohlson. Som 25-åring hade han emigrerat från Sverige vid sekelskiftet 1900. Två år senare hade han gift sig med en några år äldre Ada Law och därefter blivit australisk medborgare. När han lät värva sig den 7 augusti 1915 var han snart 40 år gammal. Enligt inskrivningsdokumenten hade han blå ögon och ljust hår; han vägde 93 kg och var 174 cm lång, ganska stadig med andra ord. Han uppgav enligt inskrivningsdokumenten att han ursprungligen kom från "Westmanland" och att hans yrke var "engineer" liksom att han bodde i New South Wales tillsammans med sin fru, men utan barn, på den kanske för svenska emigranter något oväntat fashionabla adressen 12 Pitt Street i North Sydney.
I slutet av augusti 1916 fick makan beskedet att Axel Olof hade rapporterats sårad, men att hans tillstånd ansågs efter omständigheterna gott och att en snar konvalescens var förestående, men inga besked gavs om var han befann sig. Kort därpå förklarades han vara sårad och saknad. Med början redan hösten 1916 försökte Ada själv, och sedan genom juridiskt ombud, att få formellt besked huruvida hennes make antingen var stupad eller tillfångatagen. Utöver den sorg som änkan genomled hade hon inte längre rätt att ta del av hans militära lön och blev inte heller kompenserad av hans arbetsgivare så länge han var saknad (vilket kunde betyda både död, tillfångatagen och deserterad). Samtidigt kunde hon inte erhålla någon änkepension eller få ut arvet. De enda upplysningar hon fick var att han inte fanns i tysk krigsfångenskap, enligt de uppgifter som lämnats till tyska Röda korset. Via Axel Olofs bror Georg, som då var major i svenska armén, undersöktes saken vidare i Tyskland. Den militära byråkratins tjänstemän arbetade långsamt men träget vidare. Under ett par års tid skickades en stor mängd brev och telegram mellan änkan och hennes advokat och olika militära instanser i London, Canberra och i fält på västfronten. Bland annat cirkulerade ett fotografi från det tyska fånglägret Schneidemuhl i december 1916, där Ohlson förmodades vara en av fångarna på bilden.
Enligt ett annat vittnesmål under utredningarna hade Ohlson setts vid Ypern så sent som den 26 september 1917. I december 1917 vädjade Ada Ohlson i ett handskrivet brev från en c/o-adress i småhusförorten Ashfield om att snarast få definitiva upplysningar, eftersom hon sedan en tid varit sjuk.
Den 1 november 1918 togs det officiella beslutet att No. 3394 Pte. Ohlson A. O. i 53:e bataljonen stupat i strid den 19 juli 1916. Änkan nåddes dock av beskedet först ett par månader senare, efter krigsslutet. I augusti 1921 meddelade den australiska militärens krigsgravsavdelning att de inte kunnat finna hennes stupade makes sista viloplats. Trots det förklarade man för henne knappt ett år senare, kortfattat men artigt, att texten hon skrivit på blanketten "Memorial Form A", angående den personliga inskription som anhöriga erbjöds föra in på gravstenen mot en frivillig avgift, var alldeles för lång. Hon hade skrivit betydligt mer än 200 bokstäver, men den kunde inte innehålla mer än 66 bokstäver och ordmellanrum, och hon ombads därför korta ned eller skriva om. Här måste det ha skett ytterligare ett administrativt misstag i ärendet. Ingen gravsten har rests över Axel Olof Ohlson. Vare sig vid Fromelles eller på det australiska monumentet vid Villers-Bretonneux till minnet av de saknade står något annat än hans namn, och inte heller på det stora nationella minnesmonumentet som uppfördes i Canberra. På monumentet i Sydney finns över huvud taget inga namn eller andra personliga inskriptioner. Åren därpå mottog änkan ett flertal postumt utdelade utmärkelser samt speciella minnesmedaljer och minnespublikationer till anhöriga. Man skickade henne också sent omsider en kopia av ett vittnesmål från korpral Laurence Perry, avgivet den 21 juni 1918:
1. Jag var korpral i B-kompaniet i den 53:e bataljonen av Australian Imperial Expeditionary Force som var i aktiv tjänst i Frankrike.
2. Jag var väl bekant med framlidne menige Axel Olaf Ohlson, som vi brukade kalla antingen Alick eller Dutchy och han var i samma bataljon som jag fast i ett annat komp. antingen C eller D jag minns inte vilket.
3. Omkring klockan halv fem på eftermiddagen den nittonde juli nittonhundrasexton vid FROMELLES i FRANKRIKE spelade jag kort med den nämnde menige Ohlson och omkring en kvarts timme senare fick vi order att anfalla. Jag såg honom gå till anfall uppenbarligen oskadd omkring 70 yards [64 m] bortom skyttegravarna i ingenmansland men ett par minuter senare när jag vände mig om för att beordra några män framåt såg jag honom ligga orörlig på marken omkring 40 yards [37 m] bort. Jag frågade en av mina mannar som hette Roy Barrack som dödades omkring en halv timme senare vad som hade hänt med gamle Alick och han svarade "Han är död". Det borde varit omkring ett hundra och femtio yards [137 m] ut i ingenmansland. Jag gjorde många efterfrågningar om honom efteråt. Några sade att han var död andra sade att de inte sett honom igen. Vi hade tvingats retirera tillbaka till vår egen linje morgonen därpå men jag såg aldrig nämnde menige Ohlson när vi drog oss tillbaka. En lista på dem i bataljonen som blivit tillfångatagna sattes upp i främsta linjen omkring tre veckor senare men hans namn var inte med och jag har inte sett eller hört av honom sedan dess.
På den nyanlagda krigskyrkogården Pheasant Wood Cemetery finns 250 gravar. Soldatnamn står på 124 av gravstenarna [obs! 2014]. Det är de kvarlevor som hittills kunnat identifieras. 126 stenkors har fortfarande inskriptionen "known unto god". Kvarlevorna vid varje sådant kors har dock sin specifika DNA-profil registrerad. Den dag någon ytterligare kan identifieras huggs namnet in på gravstenen ovanför.
Det var detta som förde mina efterforskningar till Västmanland. Om Perrys vittnesmål stämmer skulle Ohlson kunna vara en av alla dem som tyskarna begravde bakom Fasanskogen, och som sedan 2010 vilar i den nyanlagda krigskyrkogården, men som inte kunde identifieras vid utgrävningarna år 2009. Bland de kvarlevor som grävts fram har nämligen flera stupade ur 53:e bataljonen kunnat identifieras via anhörigas DNA. Efter striderna förde tyskarna bort och begravde stupade australiska soldater, men inte bara från sina egna skyttegravar, utan även framför dem, alltså från ingenmansland. Australiska trupper till höger och i mitten av anfallsfronten, alltså där 53:e bataljonen med Axel Olof Ohlson befann sig, hade trots övriga motgångar tagit och hållit sig fast i tyskarnas skyttegravar under nästan ett dygn. Enligt Perry stupade Ohlson omkring 150 meter ut i ingenmansland, men han nämner ingenting om hur långt detta var från de tyska ställningarna. Längs den 14:e brigadens anfallsfront var ingenmansland mellan knappt 200 och 400 meter brett. Ohlson föll med andra ord kanske helt nära de tyska linjerna, och kan därför vara en av dem som tyskarna hämtade in och begravde.
Änkan Ada Ohlson avled 1957, och några barn fick aldrig paret, men kanske finns släktingar kvar i Axel Olof Ohlsons hemtrakter, som inte läste Svenska Dagbladets notis den 5 maj 2009 om att "förhoppningen är att genprover skall kunna identifiera några av de fallna åt efterlevande anhöriga"? Kanske var det möjligt att finna nu levande släktingar till honom och förmå dem att skicka DNA-tester till analysgruppen i Fromellesprojektet innan det skulle avslutas år 2014?
Hur hittar man släktingar till en Ohlson i Västmanland? Det framgår av handlingarna i Nationalarkivet i Canberra att Ada Ohlson ärvde sin makes aktier i Riddarhytte aktiebolag utanför Köping i Bergslagen, liksom att hon därefter flyttade tillbaka till ståndsmässigt boende i centrala North Sydney. Inte många Ohlson som emigrerade från Sverige vid förra sekelskiftet var aktieägare, och inte många soldatänkor hade råd att anlita advokater. Det visade sig att Axel Olofs farfar hade varit den förmögne bruksägaren Carl Johan Ohlson, och att Axel Olofs far, två farbröder och sju fastrar ärvt bolagen och egendomarna 1876, en förmögenhet på några hundra miljoner kronor i dagens penningvärde, liksom att bröderna därefter inrättat sig på sina gods i trakten. Axel Olof växte upp i Gisslarbo herrgård med 16 rum, en boning inte sämre än att den blivande kung Gustaf V sov där en natt år 1905.
Att de flesta av Axel Olofs fastrar lämnade bygden när de gifte sig ser man i kyrkoböckerna från slutet av 1800-talet som finns i Riksarkivet. Även Axel Olofs tre syskon lämnade godsen. De olika spår jag kunnat följa efter syskonen och syskonbarnen upphör i Shiraz i dåvarande Persien 1914; i Guayaquil i Ecuador 1957; på Strandgatan 1B och Norrlands artilleriregemente i Östersund samma år (Axel Olofs nämnde bror Georg blev regementschef där 1927); på en plantage någonstans i Argentina 1975 och på Frejgatan 20 i Stockholm 1977. Det förde mig tillbaka till Riddarhyttan och Gisslarbo. Med annons i lokaltidningen, anslag i biblioteken och kontakter med hembygdsföreningar och släktforskare försökte jag få kännedom och komma i kontakt med efterkommande till Axel Olofs farbröder, fastrar och kusiner, som kanske stannat kvar i trakterna av Köping. Någon släkting lyckades jag tyvärr inte finna. Men det betyder inte att det inte skulle kunna finnas någon i Sverige som med ett DNA-prov skulle kunna identifiera Axel Olof Ohlsons kvarlevor – om dessa nu skulle finnas bland dem som grävts fram och ännu inte identifierats.