Claës von Rosen förklarar i sin bok "Det stora äventyret: Minnen från livet i fält" (1920) med hjälp av en enkel ritad genomskärning av Neuville-höjden (Plateau de Neuville) och Ailette-dalen ”huru det kom sig, att mitt batteri blev det, som trots allt kunde ensamt uthärda och ständigt även efter den värsta beskjutning vara eldberedt samt slå så många angrepp och stormningar tillbaka” under slaget vid Chemin des Dames 1917:
Höjden, på vilken mitt batteri stod, sluttade brant åt norr. På själva randen av branten hade jag fällt in kanonerna (A) i marken med uthuggna trappor till en liten skogsväg (B), som löpte utefter denna rand omkring åtta meter nedanför. Från denna väg ledde flera ingångar till bredvid varandra liggande stora bergshålor (C). Från dessa berghålors botten hade jag under den lugnare tiden låtit spränga in gångar djupare in i berget. Sprängningarna verkställde vi med handgranater. Dessa trappgångar (D) löpte ut i ett stort täckt rum (E), som kunde rymma oss alla. När nu batteriet besköts med de grövsta kaliber, 22, 28 ja till och med 30,5 och 34 cm., vilka fullständigt förintade de andra batterierna, sökte jag med mitt folk skydd längst nere i det täckta rummet, där vi hade 15 till 18 meter fast klippa över våra huvuden. Själva batteriställningen (A) var naturligtvis till följd av sitt läge just på kanten av berget mycket svår att träffa. Antingen fastnade skotten på höjdplatån framför batteriet eller susade de över oss och ned i dalen bakom oss.
I min bok "Svenskarna i första världskriget" berättar jag om hur jag hittade platsen där von Rosen hade sin kanoner och där han låtit gräva tunnlar:
"När jag hade tagit mig upp omkring 80 höjdmeter från parkeringsplatsen vid sjön och kunde se byn Monthenault och Montbéraulthöjden bakom mig, just den utsikt som von Rosen nämner i sin bok, hittade jag dem – bara några hundra meter från den plats där jag avbröt mitt sökande sist. Precis som von Rosen beskrivit dem, öppnade sig ingångar till djupa hålor längs de idag terrassliknande lämningarna av vägen. Jag kunde räkna till minst fem ingångar i berget längs branten, samtliga mer eller mindre igenrasade eller täckta av eroderad jord, grenar och löv. När jag gick och krafsade lite planlöst med foten i marken utanför ingångarna upptäckte jag genast gröna tomflaskor och gröna glasskärvor, vilket man brukar hitta vid ställningar en bit bakom fronten. I marken låg också en isolatorknopp av vitt porslin (vilket också är ett typiskt fynd i denna sorts västfrontsmiljöer), alltså från den telefonledning som von Rosen nämner. Jag klev sedan några steg uppför den lilla branten mellan ingångarna, där von Rosens uthuggna trappor tidigare funnits. Bakom träden, bara högst 50 meter framför mig åt söder, såg jag nu åkern på krönet av Neuvillehöjden. När jag tagit ytterligare några steg upp från branten fram mot skogsbrynet upptäckte jag ett djupt hål rakt ned i marken, omkring en meter i diameter, alltså en ingång till ett skyddsrum som haft en stege. Hur djupt det var kunde jag inte bedöma, det försvann i mörkret. Drygt tio meter åt sidan hittade jag ett likadant hål till. Här hade med andra ord sannolikt några av von Rosens kanoner stått, i skydd bakom Neuvillehöjdens krön, och med nedgångar till djupa skyddsrum alldeles intill, skyddsrum som sannolikt var förbundna med tunnlar till ingångarna vid branten bakom."
Plats A (på von Rosens skiss) i terrängen idag med en nedgång (stegen eller trappan av trä har för länge sedan förmultnats och rasat ned) till skyddsrummen just bakom (norr om) krönet av Neuvillehöjden (Plateau de Neuville), där von Rosen hade sina kanoner. Ljuset i bakgrunden ca 50 meter (söderut) bortom träden är ett öppet fält på krönet av Neuvillehöjden.
"Jag försökte inte ta mig ned i hålen, utan gick tillbaka till ingångarna i branten och tittade in. I en av de inte helt sammanrasade tunnelingångarna stod fortfarande några multnande brädor kvar vid sidorna – man förstärkte tunnlar och skyddsrum med bjälkar av trä eller stål, och vid behov förstärktes även taket, väggarna och golvet med färdigutsågade brädor, som monterades ihop inne i tunneln som en ram. Jag tog med mig ficklampa och kamera med fjärrstyrd blixt och kröp in genom den högst meterstora öppningen. Jag kunde sedan hasa mig vidare in några meter ned, glidande på tjocka lager av torra löv som samlats i hålan. När jag lyste vidare in såg jag hur en rektangulärt huggen tunnel försvann åt vänster i berget och en annan åt höger, hur långt kunde jag inte se. Tunnelväggarna bar tydliga spår efter hur man huggit och karvat med spadar och hackor i den förhållandevis mjuka sandstenen. Mängder av söndermultnade bräder hade fallit ned från tak och väggar; ett rostigt ståltrådsnät var det enda som var kvar från en sängram."
Några meter från tunnelmynningen delas denna tunnel upp i två, en till höger ut ur bild och en rakt fram. Notera förmultnade och sammanrasade brädor från ramverket, liksom ståltrådsnät, som kan ha varit sängbotten. Bild tagen med blixt.
von Rosen skriver: ”Från denna väg ledde flera ingångar till bredvid varandra liggande stora bergshålor (C). [...] Dessa trappgångar (D) löpte ut i ett stort täckt rum (E), som kunde rymma oss alla.” Han nämner också att i ett bergsrum hade han låtit stapla ”omkring åttio tusen skott”, varav han sedan använde minst 20 000. Jag valde att inte krypa vidare in i berget.
Tunnelingången sedd inifrån, ut (åt norr) mot plats C på von Rosens skiss. Notera att de övre brädorna som fungerat som stödjande ramar inuti tunneln saknas. Denna typ av brädor som användes till förstärkningsramar i tunnlar kom till fronten färdigsågade i standardiserade mått och med falsade hak för enkel montering. Bild tagen med blixt.
"von Rosen nämner visserligen i sin bok ”ett stort täckt rum” i slutet av tunnlarna som kunde rymma dem alla, och i ett annat bergsrum hade han ju låtit stapla ”omkring åttio tusen skott”, vilket jag tycker låter mycket (det tar stor plats), varav han sedan använde minst 20 000, skriver han, men jag valde att inte krypa vidare in i berget. I stället hasade jag mig ut igen och tog fram kaffetermos och lunchmacka. Där satt jag sedan länge och funderade. Närmare en svensk på västfronten hade jag aldrig tidigare kommit. Skyddsrummen hade gjorts på Claës von Rosens order. Exakt på detta ställe hade han befunnit sig under slaget vid Chemin des Dames i april 1917. Förmodligen hade också han – och manskapet – suttit och druckit kaffe utanför tunnelingångarna just där jag satt, på avsatsen i skydd bakom branten. När den franska artillerielden var som värst hade han garanterat hukat i skyddsrummen. Han hade lika garanterat använt telefonledningen som isolatorn var spår av, och det är nog inte osannolikt att han druckit vinet från någon av de tomflaskor som låg kvar på platsen."