Nils Fabiansson och Peter Olausson tar oss med till skyttegravskriget som hundra år senare fortfarande väcker känslor, skriver Lina Sturfelt.
Ett sekel senare är de sista veteranerna alla döda och krigsskadeståndet från Versailles slutligen avbetalat, men första världskriget är samtidigt kriget som aldrig vill ta slut. Inför hundraårsdagen i augusti står de gamla kontrahenterna åter på skilda sidor: segrarna Storbritannien och Frankrike spenderar 60 miljoner euro var på minnesceremonier. Förlorarna Tyskland tonar däremot ned jubileet och har uppmanat britterna att undvika överdrivet firande som kan förstärka antityska, EU-fientliga och nationalistiska tendenser i Europa.
I Storbritannien har hundraårsfirandet också lett till konflikt om det rätta sättet att minnas kriget: premiärminister David Cameron uppmanar till ”en sant nationell åminnelse” med fokus på den brittiska segern, uppoffringen och heroismen medan kulturpersonligheter som filmregissören Ken Loach och skådespelaren Jude Law står bakom kampanjen ”No Glory in War” som hävdar det motbjudande i att minnas kriget 1914 - 1918 som något annat än ett militärt fiasko och en mänsklig katastrof.
Även i det neutrala Sverige gör märkesåret avtryck. I ”Historien om västfronten” utmanar historikern Nils Fabiansson den konventionella historieskrivningen och de gängse föreställningarna om kriget, som han med rätta menar är en direktöversättning av just (en viss) brittisk historieproduktion. Med tiden har ”no glory”-historien om den meningslösa tragedin blivit en internationell standardkrigsberättelse.
Fabiansson hävdar inte direkt att den historien är osann, men den är bara en bland flera, och framför allt var det inte så kriget förstods i sin samtid. Ett exempel är västfrontens välansade krigskyrkogårdar. När de ursprungliga gravplatserna röjdes bort och ersattes omskapades också krigsminnet.
Försvann gjorde de svarta ”skamkorsen” över arkebuserade myterister, ordervägrare och desertörer, liksom inskriptioner om hjältedåd, kamrathälsningar, åtskillnaden av vän och fiende och uttrycken för hämnd och hat. Gravplatserna omgestaltades till symboler för fred och försoning, till tillrättalagda monument över Europas sorg och lidande. De speglar alltså efterkrigstidens krishantering snarare än krigsårens meningsskapande.
För att komma närmre kriget sådant det var innan det blev ”1900-talets urkatastrof” vandrar Fabiansson bokstavligen i skyttegravskrigets spår längs den gamla västfronten, sinnebilden för världskriget redan när det begav sig och än mer så idag. Det är en rikt illustrerad, intressant och originell resa med många gripande personöden och kunniga utvikningar - varav en del svenska - även om den mindre militärhistoriskt intresserade läsaren ibland får ta sig igenom detaljerade beskrivningar av otaliga frontavsnitt, offensiver, gravar och siffror för att hitta dem. I sin jakt på de andra, begravda berättelserna röjer Fabiansson genom glömskans sly, gräver i moss- och jordlager, letar i raserade skyddsrum och i lokalbefolkningens lador.
Det är en fronthistoria mycket utifrån författarens personliga erfarenhet av krigets kvarlevor, av materiella lämningar i form av landskapets sår, gravar, monument, rostiga vapen, persedlar och skelettdelar. För honom har dessa platser och ting en unik förmåga att framkalla historien som skriftliga källor saknar.
Jag är ense om att vi behöver fler röster om kriget. Men hos mig väcker Fabianssons nästan besatta sökande efter historisk autenticitet snarare frågan om vi i efterhand någonsin kan komma åt den ”äkta”, ”ursprungliga” och ”oförstörda” krigshistorien och vems den i så fall är. I sina resor mellan västfronten nu och då hade Fabiansson gärna fått problematisera sina olika roller som iakttagare, återgivare, historiker och samtidsarkeolog mer.
I sitt blottläggande av krigets många olika minneslager visar han ändå hur nära ytan detta våldsamma förflutna ligger. Det blir så tydligt att dagens Europa verkligen är byggt ovanpå en väldig kyrkogård och att kriget lever vidare i nuet: kvarlevor av saknade soldater återfinns alltjämt, gamla sprängämnen skördar nya dödsoffer, Verdunskogens svamp är ännu så mättad med krigets giftiga tungmetaller att den överskrider EU:s gränsvärden och dumpade i en sandbank i havet utanför en belgisk badort väntar 365 000 ton granater och giftgasgranater på att läcka och brisera.
Den dolda explosiva granaten som metafor för oss över till författaren Peter Olaussons ”1914”, som tvärtom skriver in sig i den dominerande historien om ”ett krig vars främsta egenskap var att det var meningslöst”. Boken handlar dock mindre om kriget och mer om vägen dit, särskilt upptakten efter Skotten i Sarajevo. Orsakerna och skulden till första världskriget är en av historieforskningens mest omdiskuterade frågor. Till hundraårsdagen av krigsutbrottet har flera nya böcker på temat utkommit. Olaussons bok tillför inte något nytt till forskningsdiskussionen: det är en lättillgänglig återgivelse av händelseförloppet och dess huvudpersoner såsom vi redan känner det.
Författaren lyfter visserligen upp de bakomliggande kriserna, krigen och konflikterna i stället för att okritiskt återge berättelsen om det idylliska förkrigs-Europa. Men bokens nerv är de diplomatiska turerna av nästan osannolika missbedömningar, missförstånd och misstag sommaren 1914.
Samtidigt avvisar författaren idén att kriget var ett misstag som de sömngångaraktiga stormakterna aningslöst drogs in i. Alltför många nyckelpersoner önskade krig. Laddningarna var för stora. Världskriget väntade på att bryta ut, likt en läckande giftgasgranat som till sist exploderade.