Med anledning av 100-årsminnet av den så kallade svarta veckan (krigsförklaringarna 28 juli t.o.m. 4 augusti 1914) sänder jag mina fem inlägg på Norstedtsbloggen i repris.
Det andra inlägget på Norstedts gästblogg handlade om att fånga det väsentliga. Det innehåller en film från mitt fältarbete.
Mitt inlägg på Norstedtsbloggen den 29 april 2014:
Fotnot:
Det andra inlägget på Norstedts gästblogg handlade om att fånga det väsentliga. Det innehåller en film från mitt fältarbete.
Mitt inlägg på Norstedtsbloggen den 29 april 2014:
Att fånga det väsentliga
I en tidig litteraturspaning, gjord av Svenska Dagbladets kulturredaktör redan den 9 februari, alltså nästan tre månader före utgivningen, beskrevs min bok som "en reseskildring i krigets spår". Visserligen har jag befunnit mig just i det första världskrigets verkliga landskap under mitt arbete med boken, men krigets spår har varit något annat än ett resmål. Det historiska rummet har varit min utgångspunkt och mitt perspektiv, och det har också varit min arbetsplats, mitt arkiv och bibliotek.
Klipp från mitt fältarbete med ”Historien om västfronten”:
Jag har besökt västfrontens historiska lämningar av många skäl. På till exempel 1990-talet lärde jag känna slagfälten vid Ypern, Somme och Verdun, gärna med vinprovning i Champagne och Alsace. Vid arbetet med min bok om Ernst Jünger för snart tio år sedan var syftet att jämföra hans självbiografiska krigsskildring "I stålstormen" med de verkliga platserna - alltså en sorts historisk arkeologi.
När jag inledde arbetet med "Historien om västfronten" ville jag ta det hela ett steg längre. Jag sammanställde en lista på 100 objekt och platser från Nordsjön till Schweiz som jag skulle besöka (det blev sedan många fler). Jag märkte noga ut dem på storskaliga topografiska kartor. Lämningarna på listan skulle ha både fransk, brittisk och tysk anknytning i någon rimlig relation till den totala krigsinsatsen på västfronten (dvs. kanske ca 35, 15 resp. 50 %) och med hänsyn till bokens disposition vara fördelade längs hela västfrontens drygt 80 mil.
På plats dokumenterade jag lämningarna, objekten, och omgivningarna. Jag använde naturligtvis SLR-kamera och videokamera (med videokamera eller diktafon kan man registrera platsens ljud, något man kanske annars glömmer bort), jag antecknade och skissade. Ibland gjorde jag frottage för att skapa exakta avbildningar av exempelvis ristningar (dvs. att fästa papper på stenytan och fånga reliefen genom att stryka eller gnugga försiktigt på pappret med kolkrita eller karbonpapper). Jag använde även analog kamera med svartvit film, delvis för att få andra sorts bilder, men främst för att jag ville arbeta mer med platsen för att på så sätt vara närvarande, bli bekant med den och känna in dess atmosfär.
Självporträtt vid Croix de Maltzkorn (Guillemont, Somme)
Norstedtsbloggen
Lika viktigt som att dokumentera den historiska platsen så att säga arkivbeständigt är nämligen, enligt min mening, att vara fysiskt och mentalt närvarande för att vara mottaglig för upplevelser och intryck som inte alltid kan sparas på SD-minneskort, Tri-X-film eller papper.
Genom att befinna sig i, gå, cykla och åka bil i omgivningarna får man spatiala eller rumsliga intryck och kroppsliga förnimmelser: en kulle är något helt annat om man går uppför backen än om man bara tittar på den eller läser om den. Eftersom landskapet på västfronten är i stort sett densamma idag som under kriget (vägarna och stigarna är desamma; byarna ligger i regel på samma platser och några av dem ser fortfarande likadana ut; fält och skogar följer ofta gamla ägogränser; höjder och vattendrag är desamma etc.), så får man kunskap om krigets historia genom att bara vara på plats. Det är också i verkligheten som man upplever platsens lukter och dofter, det specifika landskapets väder och vind: kylan och frosten, solvärmen, regnet, dimman och blåsten. Det är på plats som man kan uppleva den lokala gyttjans konsistens. Det är naturligtvis också bara genom att vara på plats som man möter med traktens människor och som man själv blir delaktig i platsens historia.
Min far, som var konstnär, sa i en radiointervju 1990 något som jag senare i mina projekt på västfronten har förstått är väldigt viktigt. Han menade att när man först kommer till en ny plats ser man bara det dominerande - inte nödvändigtvis det intressanta: "Man träffar inte på det riktigt väsentliga i landskapet utan är mera engagerad av andra saker. Men om man stannar till länge på en plats får man ett annat intryck och ser andra saker som är väsentligare än vad man ser från början." (Ture Fabiansson intervjuad i "Aldrig tröttnar jag på att måla", Sveriges Radio Jönköping, sänt 1990-04-09.)