Häromdagen ringde en läsare upp mig. Han ville berätta en personlig upplevelse han haft på västfronten apropå kapitlet "Mysteriet med de svenska taggtrådskorkskruvarna" i min bok (sid. 232-236).
Han hette Anders Hamrén (tror jag, jag är osäker på efternamnet tyvärr, jag ber om ursäkt - hör av dig annars om du läser detta) och hade besökt västfronten vid ett flertal tillfällen sedan 1973 (dvs. 17 innan jag själv var där första gången!)
För några år sedan, kanske 2007, hade han besökt Ypern och då tagit en tur med en av de brittiska slagfältsguiderna, som har butiker inne staden. Efter några timmar kom sällskapet till den stora tyska krigskyrkogården vid byn Langemark. När deltagarna spridit ut sig bland gravarna efter en stund kom den brittiske guiden fram till honom och bad honom gå bort till en av bunkrarna som finns kvar i kyrkogården. När de kom fram sa guiden:Man kan ju fråga sig hur många slagfältsturister som hört guidens version om den svenska skulden till de döda britterna vid Ypern…
- Har har din vän varit.
Anders, som inte hade väntat sig något sådant, funderade en stund, och frågade sedan vad han menade.
- Hitler, sa guiden.
Och så fortsatte guiden att påstå att de tyska granaterna var gjorda av svenskt stål, att det därför delvis var hans fel att britter stupat vid Ypern, och att Sverige nästan varit allierat med Tyskland osv. tills Anders surnade till (sanningen är ju att Sverige exporterade tackjärn till både centralmakterna och de allierade, och exempelvis kullager, hästskor och timmer till Storbritannien, och exempelvis hästar och stål till Tyskland (se sid. 232).
Stämningen under återstoden av slagfältsturen var ganska spänd, berättade Anders för mig.
Stort tack Anders Hamrén (om det är ditt namn) för en intressant läsarhistoria!