Jag blev kontaktad av en läsare, Andreas Anderberg från Hjärup utanför Lund, som hade köpt min bok "Svenskarna i första världskriget" efter att han hört mig på Vetenskapsradion Historia. Han undrade om jag i mitt arbete med svenskar i första världskriget hade stött på hans släktingar Reinhold och Robert von Essen af Zellie, som båda deltog i kriget. Eftersom jag inte hade stött på dem bad jag honom berätta vad han visste, vilket framför allt var uppgifter hämtade från "Den introducerade svenska adelns ättartavlor" och material insamlat av en avlägsen släkting. Jag letade sedan vidare i bland annat adelskalendern och det tyska krigsgravsregistret och fyllde på.
Bröderna Reinhold och Robert von Essen föddes i Malmö 1890 respektive 1895, söner till Reinhold von Essen, som avled 1914 men som hade varit trafikchef samt ban- och maskiningenjör vid järnvägen samt VD i Hvellinge-Skanör-Falsterbo Jernvägs Aktiebolag, och hans fru Gretchen von Schultz, bördig från tyska Rügen.
Den äldre brodern, Reinhold von Essen af Zellie, tog studentexamen 1911 och blev redan före kriget, i april 1914, fanjunkare vid preussiska 8:e thüringska infanteriregementet nr 153 (8. Thüringisches Infanterie-Regiment Nr. 153). Detta regemente deltog i striderna både på väst- och östfronten samt på Balkan. Reinhold von Essen erhöll järnkorset av andra klass i november samma år och befordrades därefter till löjtnant på julafton. Han befordrades till Oberleutnant i oktober 1918. Efter att han tagit avsked ur tysk tjänst i maj 1919 blev han löjtnant i svenska armén från och med 1920. Han tog avsked som kapten 1941 och dog i Malmö 1949.
Robert von Essen af Zellie tog tjänst i tyska armén under kriget. I februari 1915 blev han fanjunkare vid det tyska regemente som den svenska drottningen var hedersöverste för, Füsilier-Regiment Königin Viktoria von Schweden (Pommersches) Nr. 34 (läs mer i min bok "Historien om västfronten"). Han hamnade sedan under hösten 1915 i Ober-Elsässisches Infanterie-Regiment Nr. 167, där han befordrades till fänrik i juli 1916 och till löjtnant i augusti 1917. Enligt "Den introducerade svenska adelns ättartavlor" blev han dödligt sårad den 2 juni 1918 "under förföljelsestriderna efter slaget vid Soissons-Reims vid Goussancourt, där han fick vänstra knäleden sönderskjuten av en granat". Han dog samma dag och begravdes i Lagery i enskild grav. På korset sattes av hans regementskamrater: "Hier ruht ein schwedischer Held Diedrik Robert Thorsten von Essen", alltså "Här vilar den svenske hjälten Diedrik Robert Thorsten von Essen".
Enligt den tyska krigsgravsorganisationen flyttades Robert von Essens grav på 1920-talet från Lagery till en samlingskyrkogård vid Bligny, drygt en mil österut. Där ligger nu 4 732 tyska soldater begravda, från gravar i ursprungligen 37 omgivande kommuner norr och nordväst om Bligny. Nu vilar han i kvarter 2, grav 55.
Not: Robert von Essens ursprungliga kors med inskriptionen "Hier ruht ein schwedischer Held Diedrik Robert Thorsten von Essen" är med all sannolikhet inte bevarat. Det var i stor utsträckning franska myndigheter som skötte ombegravningarna av hundratusentals kvarlevor. Alla de olika tyska gravmarkeringarna ersattes då av enhetliga och framför allt enkla och billiga svarta träkors, sådana som man kan se på omslaget av boken "Svenskarna i första världskriget", och som av tyskarna inte utan goda skäl kallades skamkors. Franska myndigheter lät inte tyskarna ersatta de gamla ruttnande skamkorsen med nya gravmarkeringar förrän det var dags för Frankrike att försonas på riktigt med Tyskland i EG, 50 år efter det första världskrigets slut, 25 år efter andra världskriget. Denna kyrkogårds skamkors ersattes av de prydliga stenkors man ser idag först 1972.
Robert von Essen med pickelhuva och järnkorset av andra klass.
Bröderna Reinhold och Robert von Essen föddes i Malmö 1890 respektive 1895, söner till Reinhold von Essen, som avled 1914 men som hade varit trafikchef samt ban- och maskiningenjör vid järnvägen samt VD i Hvellinge-Skanör-Falsterbo Jernvägs Aktiebolag, och hans fru Gretchen von Schultz, bördig från tyska Rügen.
Den äldre brodern, Reinhold von Essen af Zellie, tog studentexamen 1911 och blev redan före kriget, i april 1914, fanjunkare vid preussiska 8:e thüringska infanteriregementet nr 153 (8. Thüringisches Infanterie-Regiment Nr. 153). Detta regemente deltog i striderna både på väst- och östfronten samt på Balkan. Reinhold von Essen erhöll järnkorset av andra klass i november samma år och befordrades därefter till löjtnant på julafton. Han befordrades till Oberleutnant i oktober 1918. Efter att han tagit avsked ur tysk tjänst i maj 1919 blev han löjtnant i svenska armén från och med 1920. Han tog avsked som kapten 1941 och dog i Malmö 1949.
Robert von Essen af Zellie tog tjänst i tyska armén under kriget. I februari 1915 blev han fanjunkare vid det tyska regemente som den svenska drottningen var hedersöverste för, Füsilier-Regiment Königin Viktoria von Schweden (Pommersches) Nr. 34 (läs mer i min bok "Historien om västfronten"). Han hamnade sedan under hösten 1915 i Ober-Elsässisches Infanterie-Regiment Nr. 167, där han befordrades till fänrik i juli 1916 och till löjtnant i augusti 1917. Enligt "Den introducerade svenska adelns ättartavlor" blev han dödligt sårad den 2 juni 1918 "under förföljelsestriderna efter slaget vid Soissons-Reims vid Goussancourt, där han fick vänstra knäleden sönderskjuten av en granat". Han dog samma dag och begravdes i Lagery i enskild grav. På korset sattes av hans regementskamrater: "Hier ruht ein schwedischer Held Diedrik Robert Thorsten von Essen", alltså "Här vilar den svenske hjälten Diedrik Robert Thorsten von Essen".
Enligt den tyska krigsgravsorganisationen flyttades Robert von Essens grav på 1920-talet från Lagery till en samlingskyrkogård vid Bligny, drygt en mil österut. Där ligger nu 4 732 tyska soldater begravda, från gravar i ursprungligen 37 omgivande kommuner norr och nordväst om Bligny. Nu vilar han i kvarter 2, grav 55.
Not: Robert von Essens ursprungliga kors med inskriptionen "Hier ruht ein schwedischer Held Diedrik Robert Thorsten von Essen" är med all sannolikhet inte bevarat. Det var i stor utsträckning franska myndigheter som skötte ombegravningarna av hundratusentals kvarlevor. Alla de olika tyska gravmarkeringarna ersattes då av enhetliga och framför allt enkla och billiga svarta träkors, sådana som man kan se på omslaget av boken "Svenskarna i första världskriget", och som av tyskarna inte utan goda skäl kallades skamkors. Franska myndigheter lät inte tyskarna ersatta de gamla ruttnande skamkorsen med nya gravmarkeringar förrän det var dags för Frankrike att försonas på riktigt med Tyskland i EG, 50 år efter det första världskrigets slut, 25 år efter andra världskriget. Denna kyrkogårds skamkors ersattes av de prydliga stenkors man ser idag först 1972.