Vid flera av mina föredrag som jag hållit sedan Historien om västfronten: I spåren av första världskriget publicerades har publiken ställt frågor om de olika slagfälten; hur de ser ut idag, till exempel Somme, Ypern och Verdun; om mina tidigare resor på västfronten och vart man skall resa som nybörjare etc. Jag kommer därför i några inlägg på denna blogg plocka fram diabilder och svartvita negativ från mina tidigare resor och projekt.
Först ut måste naturligtvis bli det mytomspunna Verdunslagfältet.
Verdunslagfältets lämningar är unika tack vare att man planterade skog över slagfältet efter kriget, och eftersom planteringen ägde rum vid olika tidpunkter och med olika trädslag på olika platser. Hela slagfältsområdet exproprierades av franska staten efter kriget, men skogen är fortfarande idag indelad i de förkrigstida ängarnas ägogränser (ängarna hade inte skiftats före kriget, så många ytor är ganska små), vilket man ser tydligt på IGN-kartan, men även i terrängen, eftersom skogens karaktär skiljer sig mellan nästan varje enskild gammal ägogräns – vissa ytor har gammal tallskog, andra är relativt nyligen avverkade, andra har lövskog etc.
Som jag och flera andra författare nämnt avverkas skogen. Den tall- och granskog som planterades på 1920-talet började man avverka redan på 1960-talet. Kommer man till en helt nyligen avverkad skog möts man av slagfältet nästan som det såg ut precis innan skogen planterades eftersom mossan, ormbunkarna och annan undervegetation hastigt torkar bort och lämnar marken bar när träden avverkats.
Bilden ovanför är tagen i Bois de Vaux Chapitre sommaren 1999, en bit skog (närmare bestämt skog nr 374) som helt nyligen hade avverkats när jag kom dit – allt var knastertorrt. Bois de Vaux Chapitre är en del av det centrala slagfältsområdet vid Fleury (alltså inte långt från museimonumentet vid Fleury) mellan Fleury, Douaumont och Vaux. Här lämnade tyskarna sina ställningar vid en franskt anfall den 24 oktober 1916 och skyttegravarna har bevarats till stora delar nästan orörda sedan dess. Man kunde vid mitt besök se handgranater och laddramar med patroner ligga kvar i skyttegravarna. Ett gevär stack ut under en rotvälta. På bilden ovan ser man, förutom den stora blindgångaren, som skogshuggarna målat med fluorescerande färg och ställt på en stubbe, tyska handgranater och filter till gasmasker.
När jag återvände till samma plats häromåret, 13 år senare, kunde jag inte se några spår av kriget längre (se fotnot 124 i Historien om västfronten). Gamla frötallar stod kvar, men över hela hygget hade en upp till omkring tre meter hög och mycket svårgenomtränglig snårskog växt upp, en mycket vanlig terrängtyp i Verdunskogarna numera. Kontrasten mellan lämningarna av slagfältet som jag möttes av 1999, och den slyskog jag återvände till häromåret kunde inte vara större. Och detta är typiskt för Verdunslagfältet: Jag har besökt slagfälten kring Verdun jag vet inte hur många gånger, vid olika tidpunkter i mitt liv, och jag har gjort det vid olika tidpunkter på året och inte minst i olika syften. Vissa av dessa tillfällen har gett kanske de starkaste intrycken från västfronten som jag någonsin fått, men vid vissa tillfällen har jag lämnat platsen närmast besviken. Mycket har med skogen och turismen att göra.
Jag diskuterar Verdunslagfältet i en artikel i 2014 års nummer av Historielärarnas Förenings Årsskrift (s. 152–170) apropå en gammal lärarhandledning* skriven vid Lärarhögskolan i Malmö 1981:
* Christer Karlegärd, Leif Lüning & Hans Toftenow (red.), Verdun: Hur krig och resor berikar undervisningen i historia (1981). I rapporten medverkar för övrigt även en ung Klas-Göran Karlsson, idag professor i Lund, med artikeln ”Verdun och Gud” – samme Klas-Göran Karlsson som nu är aktuell med boken Urkatastrofen: Första världskrigets plats i den moderna historien.
Först ut måste naturligtvis bli det mytomspunna Verdunslagfältet.
Verdunslagfältets lämningar är unika tack vare att man planterade skog över slagfältet efter kriget, och eftersom planteringen ägde rum vid olika tidpunkter och med olika trädslag på olika platser. Hela slagfältsområdet exproprierades av franska staten efter kriget, men skogen är fortfarande idag indelad i de förkrigstida ängarnas ägogränser (ängarna hade inte skiftats före kriget, så många ytor är ganska små), vilket man ser tydligt på IGN-kartan, men även i terrängen, eftersom skogens karaktär skiljer sig mellan nästan varje enskild gammal ägogräns – vissa ytor har gammal tallskog, andra är relativt nyligen avverkade, andra har lövskog etc.
Som jag och flera andra författare nämnt avverkas skogen. Den tall- och granskog som planterades på 1920-talet började man avverka redan på 1960-talet. Kommer man till en helt nyligen avverkad skog möts man av slagfältet nästan som det såg ut precis innan skogen planterades eftersom mossan, ormbunkarna och annan undervegetation hastigt torkar bort och lämnar marken bar när träden avverkats.
Bilden ovanför är tagen i Bois de Vaux Chapitre sommaren 1999, en bit skog (närmare bestämt skog nr 374) som helt nyligen hade avverkats när jag kom dit – allt var knastertorrt. Bois de Vaux Chapitre är en del av det centrala slagfältsområdet vid Fleury (alltså inte långt från museimonumentet vid Fleury) mellan Fleury, Douaumont och Vaux. Här lämnade tyskarna sina ställningar vid en franskt anfall den 24 oktober 1916 och skyttegravarna har bevarats till stora delar nästan orörda sedan dess. Man kunde vid mitt besök se handgranater och laddramar med patroner ligga kvar i skyttegravarna. Ett gevär stack ut under en rotvälta. På bilden ovan ser man, förutom den stora blindgångaren, som skogshuggarna målat med fluorescerande färg och ställt på en stubbe, tyska handgranater och filter till gasmasker.
När jag återvände till samma plats häromåret, 13 år senare, kunde jag inte se några spår av kriget längre (se fotnot 124 i Historien om västfronten). Gamla frötallar stod kvar, men över hela hygget hade en upp till omkring tre meter hög och mycket svårgenomtränglig snårskog växt upp, en mycket vanlig terrängtyp i Verdunskogarna numera. Kontrasten mellan lämningarna av slagfältet som jag möttes av 1999, och den slyskog jag återvände till häromåret kunde inte vara större. Och detta är typiskt för Verdunslagfältet: Jag har besökt slagfälten kring Verdun jag vet inte hur många gånger, vid olika tidpunkter i mitt liv, och jag har gjort det vid olika tidpunkter på året och inte minst i olika syften. Vissa av dessa tillfällen har gett kanske de starkaste intrycken från västfronten som jag någonsin fått, men vid vissa tillfällen har jag lämnat platsen närmast besviken. Mycket har med skogen och turismen att göra.
Jag diskuterar Verdunslagfältet i en artikel i 2014 års nummer av Historielärarnas Förenings Årsskrift (s. 152–170) apropå en gammal lärarhandledning* skriven vid Lärarhögskolan i Malmö 1981:
"[…] Att just Verdun användes som fokus för diskussionen om studier av det första världskriget beror naturligtvis på att Verdunslagfältet är förhållandevis avgränsat och samtidigt mättat av krigsminnen, och dessutom, vilket inte är helt oviktigt, anpassat för turism. Dessa förhållanden är också ett problem. Förvisso är Verdunområdet extremt mättat av lämningar av kriget, och jag skulle rekommendera varje västfrontsbesökare att ta på sig gummistövlarna och gå in i skogen, krypa under bommen och följa en skogsväg eller en av de spikrakt upphuggna rågatorna, som är så vanliga i såväl Verdunskogarna som andra västfrontsskogar i Belgien och Frankrike.
Nej, problemet är inte att det finns mångalämningar från kriget vid Verdun, såsom befästningsruiner, skyttegravar och kratrar i skogen, utan att området även är mättat av efterkrigstidens lämningar, vilka ofta dominerar intrycken och sätter de autentiska lämningarna i bakgrunden – dessutom är den planterade skogen, som idag täcker största delen av slagfältet, svår att tänka bort – den har bevarat lämningarna, men den döljer dem samtidigt som en ridå längs vägarna. Inte många besökare tar sig in i skogen bortom monumenten, krigsgravarna och de turistanpassade ruinerna av befästningsanläggningarna, som alla konstruerats eller omgestaltats under efterkrigstiden. De flesta lämnar istället Verdun med enbart minnen av efterkrigstidens – alltså kristidens – berättelse om kriget."
Bilden ovan: Benhuset och kyrkogården vid Douaumont, fotograferat medan benhuset renoverades (jmf nedsotade delen till höger och rengjorda tornet till vänster) och alla korsen på krigskyrkogården byttes ut (april 2012). Se en liten film från samma besök här.
* Christer Karlegärd, Leif Lüning & Hans Toftenow (red.), Verdun: Hur krig och resor berikar undervisningen i historia (1981). I rapporten medverkar för övrigt även en ung Klas-Göran Karlsson, idag professor i Lund, med artikeln ”Verdun och Gud” – samme Klas-Göran Karlsson som nu är aktuell med boken Urkatastrofen: Första världskrigets plats i den moderna historien.