"Jag blev inte så upprörd över stinkbomberna. Soldater äro ju ute efter att slåss och döda. Är det värre att förgiftas av dålig lukt än att bli söndersplittrad av en granat? Det förstår jag inte. Jag tycker det gamla sättet nästan är värre."
Så skrev Selma Lagerlöf till sin nära väninna Sophie Elkan den 10 maj 1915 efter att nyheterna om det tyska gasanfallet vid Ypern den 22 april 1915 nått Sverige och blivit en debattämne i tidningarna och i salongerna.
Gasen har liksom gyttjan har blivit en symbol för första världskriget i framför allt Storbritannien, inte alls lika mycket i Frankrike och Tyskland. Det talades mycket om gas i tidningarna och i den allierade propagandan, inte minst inför fredsförhandlingarna vid Versailles, men för soldaterna i fält blev gas i alla dess former snart mer något i stil med ännu en dag på jobbet. Selma Lagerlöf har ju en viktig poäng: Är det verkligen värre att förgiftas än att bli söndersplittrad av en granat? Jag vet naturligtvis inte, och jag skulle aldrig få för mig att påstå det ena eller det andra, men man bör läsa något samtida för att få en uppfattning om den tidens uppfattning om saken, exempelvis Ernst Jüngers dagböcker (som blev krigsskildringen "I stålstormen"). Under fyra år sätter Ernst Jünger på sig gasmasken på var och varannan sida utan vidare kommentarer.
På omslaget av min bok "Historien om västfronten" finns en infälld bild på australiska soldater i närheten av Zonnebeke vid Ypern den 27 september 1917 (IWM). De poserar inför den ditsända propagandafotografen iförda gasmasker. Men till skillnad från många andra bilder som nu idag skall illustrera första världskriget, så ser soldaterna inte ledsna, tröttna och uppgivna ut, utan ser istället inte så litet kaxiga ut. Det tycker jag är en intressant kontrast mot hur kriget brukar skildras, och det är därför jag valt den. Många, kanske de flesta, av dåtidens arkivbilder från kriget ser ju ut just så där (det var ju propagandabilder!) - inte alls med soldater som är ledsna, trötta och uppgivna.
Så skrev Selma Lagerlöf till sin nära väninna Sophie Elkan den 10 maj 1915 efter att nyheterna om det tyska gasanfallet vid Ypern den 22 april 1915 nått Sverige och blivit en debattämne i tidningarna och i salongerna.
Gasen har liksom gyttjan har blivit en symbol för första världskriget i framför allt Storbritannien, inte alls lika mycket i Frankrike och Tyskland. Det talades mycket om gas i tidningarna och i den allierade propagandan, inte minst inför fredsförhandlingarna vid Versailles, men för soldaterna i fält blev gas i alla dess former snart mer något i stil med ännu en dag på jobbet. Selma Lagerlöf har ju en viktig poäng: Är det verkligen värre att förgiftas än att bli söndersplittrad av en granat? Jag vet naturligtvis inte, och jag skulle aldrig få för mig att påstå det ena eller det andra, men man bör läsa något samtida för att få en uppfattning om den tidens uppfattning om saken, exempelvis Ernst Jüngers dagböcker (som blev krigsskildringen "I stålstormen"). Under fyra år sätter Ernst Jünger på sig gasmasken på var och varannan sida utan vidare kommentarer.
På omslaget av min bok "Historien om västfronten" finns en infälld bild på australiska soldater i närheten av Zonnebeke vid Ypern den 27 september 1917 (IWM). De poserar inför den ditsända propagandafotografen iförda gasmasker. Men till skillnad från många andra bilder som nu idag skall illustrera första världskriget, så ser soldaterna inte ledsna, tröttna och uppgivna ut, utan ser istället inte så litet kaxiga ut. Det tycker jag är en intressant kontrast mot hur kriget brukar skildras, och det är därför jag valt den. Många, kanske de flesta, av dåtidens arkivbilder från kriget ser ju ut just så där (det var ju propagandabilder!) - inte alls med soldater som är ledsna, trötta och uppgivna.