Inte många känner till det privat (obs!) ägda bevarade stycke slagfältsterräng med minkratrar i det område som kallades "the Tambour" av britterna öster om Fricourt i Somme. Två minor sprängdes här för 99 år sedan, alltså den 1 juli 1916. En tredje minladdning, som också skulle sprängas den dagen, finns kvar djupt nere i marken.
Filmen jag lagt upp är en enda 2:25 minuter lång oklippt sekvens tagen med enkel handhållen video våren 2012. Jag går på en stig mellan tre stora minkratrar ca 1:25 minuter in i videon. Krigskyrkogården under körsbärsträden som syns i början och slutet är brittiska Fricourt New Military Cemetery med 210 gravar. Norr om Fricourt finns även en tysk krigskyrkogård med ca 10 000 döda.
Ett minkrig hade pågått vid "the Tambour" under längre period före slaget vid Somme (se s. 157-158 i Historien om västfronten), vilket exempelvis Siegfried Sassoon berättar om i När vi red efter räv s. 335 och Vi föll in i ledet s. 56-60.
Filmen jag lagt upp är en enda 2:25 minuter lång oklippt sekvens tagen med enkel handhållen video våren 2012. Jag går på en stig mellan tre stora minkratrar ca 1:25 minuter in i videon. Krigskyrkogården under körsbärsträden som syns i början och slutet är brittiska Fricourt New Military Cemetery med 210 gravar. Norr om Fricourt finns även en tysk krigskyrkogård med ca 10 000 döda.
Ett minkrig hade pågått vid "the Tambour" under längre period före slaget vid Somme (se s. 157-158 i Historien om västfronten), vilket exempelvis Siegfried Sassoon berättar om i När vi red efter räv s. 335 och Vi föll in i ledet s. 56-60.
Några fiender syntes sällan till den tiden. Själv såg jag ingen förrän Sommeslaget började på sommaren. Landskapet låg där framför oss: utåt likt det som vi hade bakom oss, men hemlighetsfullt och okänt därför att det låg "bakom bochernas linje". Vi kunde se de delvis förstörda byarna Fricourt och Mametz och den sönderskjutna kyrkogården (vilken manskapet kallade "vilolägret"). Men fienden var osynlig. Under stilla nätter kunde våra sömniga vaktposter höra honom hosta på andra sidan mingroparna. Han patrullerade, och vi patrullerade. Ofta hände det, när jag ålade omkring i terrängen, att jag tog en jordklump för huvudet och axlarna på en fiende, som passade på mig från ett granathål. Men patrullerna hade den förnuftiga vanan att undvika personlig beröring med varandra. Soldater vid minkompaniet, som blinkade mot ljuset och vita av damm kröp ur mingångarna, hade hört fienden gräva djupt under jorden. Kanske till och med hört ett dovt mummel av tyska röster därnere. (Siegfried Sassoon, När vi red efter räv, s. 335.)Nedan Fricourt och "the Tambour" enligt en brittisk skyttegravskarta från före Sommeslaget (brittiska linjer till vänster, tyska till höger, kratrar från före 1 juli 1916 är utmärkta i ingenmansland i den blå ringen). Sassoons bataljon låg nere till vänster på kartan (notera "vilolägret").
På den moderna IGN-kartan i skala 1:20.000 ser man även Fricourt New Military Cemetery nordöst om kraterterrängen.