I H. M. Konungens hälsning till Sverige den 5 april 2020, sades att ”en civil mobilisering är inledd”, och att det är ”en stor uppgift”,
att ”det krävs mod”. Kungen talade om risker, om en ansträngd situation, om
uppoffringar, om viktigt och oviktigt, om rädsla och om mod. Statsministern talade till nationen ett par veckor tidigare, den 22 mars, och sade då att ”nu behöver varje person förbereda
sig mentalt på vad som väntar”. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson,
som nu i skrivande stund får behandling på sjukhus, sade i sitt tal till nationen den 23 mars, att viruset var ”the biggest threat this country has faced for
decades”. Han talade om en “invisible
killer”, “the moment of real danger”, att “the way ahead is hard” och att “many
lives will sadly be lost” – och att “every one of us is directly enlisted” i kampen
mot detta virus.
Jag skulle kunna citera många fler statsministrar, presidenter och
kungar som talar i dessa krigiska termer idag. Men hur ”förbereder man sig mentalt” för detta, som statsministern uppmanar oss att göra,
och hur får man det ”mod”, som kungen menar krävs av oss?
Jag tänkte naturligtvis på första världskriget och på Ernst Jünger,
som jag följt så nära under så många år. Han berör nämligen just detta vid ett
tillfälle i ”I stålstormen” från 1920 (till svenska av Urban Lindström 2008), hur han i
en grop i regnet, i väntan på slutet, som
han skriver, efter en veckas mycket hårda strider vid Langemark i Flandern i slutet av juli 1917, när allt såg riktigt mörkt ut, filosoferade mod i sig, som han uttrycker det:
”Med stålhjälmen nedtryckt i pannan tuggade jag sönder min pipa, stirrade på vägen, vars stenar sprakade av gnistor när järnflisor slog mot dem, och filosoferade med framgång mod i mig. […] Flera gånger mumlade jag några ord av Ariosto: ’Ett stort hjärta känner ingen fasa inför döden, när den än kommer, bara den är hedrande.’ Detta framkallade ett slags angenäm berusning, ungefär som man upplever det i en slänggunga.” (s. 194)
Orden han reciterade för sig själv är hämtade ur den
italienske renässansdiktaren Ludovico Ariostos berömda verk ”Orlando furioso”
från början av 1500-talet (på svenska ”Den rasande Roland”), som handlar om
medeltidsriddaren Rolands äventyr, känd i litterära sammanhang från den franska”Rolandsången” från 1100-talet.
Det är ingen slump att det är just dessa ord han tog fram när
han behövde samla mod. Bara några månader tidigare, under våren 1917, hade han
befunnit sig i de nya Siegfriedställningarna vid St Quentin-kanalen
i närheten av gården Riqueval i Frankrike. De brittiska trupperna letade
sig då ännu sakta fram mot de tyska förposterna av de utsträckta tyska
ställningarna och var ännu inget hot. Dagarna här skildrar han som en idyll. Tillsammans
med sin gode vän Oskar Kius hade han tillbringat ett bekymmerslöst liv i en
liten hydda, han hade simmat i kanalen, han hade tagit promenader i det vackra
landskapet, han hade legat i gräset och luktat på blommor och letat efter insekter
(skalbaggar var ett livslångt intresse han hade), och han hade läst sina
favoritböcker, bland annat Ariostos ”Den rasande Roland”: ”Under denna tid läste jag utsträckt i gräset med stort nöje
hela Ariosto”, skriver han i sin bok ”I
stålstormen” (s. 164).
Ernst Jüngers dagböcker från första världskriget är bevarade,
och jag har själv studerat dem på plats i tyska litteraturarkivet när jag skrev
”Das Begleitbuch zu Ernst Jüngers ’In Stahlgewittern’” (2007, 2010). Man kan där med egna
ögon läsa att han i inledningen till sin dagbok från dagarna i maj 1917 skrivit
ned ett citat från ”Den rasande Roland”, som han alltså just läste (17:e
sången, 15:e versen):
Ein
großes Herz fühlt vor dem Tod
kein
Grauen
Wenn
er auch kommt, wenn
er
nur rühmlich ist.
Alltså, med Urban Lindströms översättning från 2008:
Ett stort hjärta känner ingen fasa inför döden,
när den än kommer, bara den är hedrande.
För modig själ har döden ingen fara,
Om snar, om sen, blott ärofull han är.
Dock, jag ej tviflar, följd af edra leder,
Ty städse vann jag seger ju med eder.
Jünger återkommer till ”Den rasande Roland” i de första
orden i sin bok ”Psykonauterna” (1978) som kom ut 1970, när han var 75 år gammal. ”Den
rasande Roland” hörde tidigt till hans favoritlektyr skriver han; han stiftade
bekantskap med boken redan som 14- eller 15-åring:
”Jag läste den våren 1917 i Siegfriedställningen och jag hade också de båda volymerna med mig hem igen. […] Att läsa Ariosto är farligt; det visste redan Cervantes. Över huvud taget skapar den litterära bildningen dimensioner som inte kan fyllas ut i verkligheten; spelplanen blir för stor.”
Ett kvartssekel senare,
när Ernst Jünger var 100 år gammal, återkom han än en gång till ”Den rasande
Roland”, och konstaterade i sin dagbok,
att det inte varit krigen som hans förfäder segrat i som introducerat honom
till hjältevärlden, utan just ”Den rasande Roland”.
Jag funderar nu på om jag skall ge mig på att försöka läsa den
senaste svenska översättningen av ”Den rasande Roland” som gavs ut i fyra band 1865–1870,
eller, om jag skall ge mig på den ännu äldre ”Rolandsången”, som översattes till svenska så
sent som 2009 och som finns på samma förlag som Ernst Jüngers ”Sturm” och hans ”Skogsvandringen”,
och förhoppningsvis i oktober 2020, alltså 100 år efter att första tyska
utgåvan kom ut, även en nyutgåva på svenska av ”I stålstormen”.