COVID-19 och den idag (22 mars 2020) pågående globala corona-pandemin påminner mig om hur spanska sjukans andra våg sommaren 1918 skildrades av Ernst Jünger i hans bok "I stålstormen" från 1922 (på svenska 2008). Jag påminns också om de diagram jag sett över spanska sjukans utveckling.
Vare sig i litteraturen eller i minnet av första världskriget är spanska sjukan en del av första världskriget. Man talar alltid om spanska sjukan som en farsot som dödade människor efter kriget. Det är visserligen sant om man talar om det totala antalet dödsoffer för den globala pandemin: de allra flesta av dem dog efter kriget, inte under kriget, och det är nog just därför man inte talar om dess effekter under kriget. Men pandemin härjade redan medan kriget pågick, och hade garanterat effekter på kriget. Men eftersom man inte har talat mycket om det, så vet vi inte heller mycket om vilka effekter den hade och hur stora.
I minnet av första världskriget och spanska sjukan är det främst den amerikanska armén man talar om. Inte minst på grund av att de officiella amerikanska förlustsiffrorna från första världskriget även inkluderar soldater som avlidit i sviterna av spanska sjukan efter den 11 november, till och med soldater som dött innan de kommit till Europa.
Intressant är att den första vågen av spanska sjukan under sommaren 1918 påverkade tyska armén betydligt mer än den andra och mycket mer dödliga vågen hösten 1918 – jämför de två diagrammen nedan, som visar dödligheten i spanska sjukan med det längre ned, som visar antalet sjuka i tyska armén samma period (alltså inte avlidna).
Den tyske officeren och senare författaren Ernst Jünger, som jag skrev en bok om 2007, ”Das Begleitbuch zu Ernst Jüngers In Stahlgewittern”, skriver i sin bok ”I stålstormen” (”In Stahlgewittern”) att den bataljon som skulle avlösa dem vid den så kallade Wäldchen 125 (dvs Skogsdunge 125) på västfronten i juli 1918 nästan upplösts av spanska sjukan (”die spanische Krankheit”), vilket vi nu vet var den andra vågen av pandemin:
Ernst Jünger nämner inget om att han själv skulle insjuknat under juli 1918, men under uppmarschen mot det som skulle bli hans sista anfall, den 25 augusti 1918, mådde han så dåligt att han i väntan på anfallsorder lade sig i en skyttegrav och sov. ”Efter att ha vaknat läste jag ”Tristam Shandy”, som jag bar i kartfodralet, och uppfylld av sjuklingens likgiltighet tillbringade jag på detta sätt eftermiddagen i den varma solen.” Under anfallet senare på dagen hade hans tillstånd förbättrats en smula, men han kände sig fortfarande mycket matt, skriver han. Under den följande striden blev han skjuten genom bröstkorgen och förlorade medvetandet, men vaknade igen och blev så småningom bortburen från slagfältet under extremt stor dramatik. Efter några veckor på ett fältsjukhus i Belgien skickades han till ett militärt sjukhus i Tyskland. Han magrade och hade hög feber, hans tillstånd var mycket allvarligt, men uppenbarligen drabbades han inte av den spanska sjukans andra dödliga våg (han måste i allra högsta grad befunnit sig i riskgrupperna, som vi säger idag) – hade han extrem tur eller hade han blivit immun under sommarens första våg?
I juni och juli 1918 insjuknade omkring 700 000 tyska soldater i den influensa som senare skulle visa sig vara spanska sjukans första våg. Av dem var 510 000 soldater på västfronten. Enligt arméns statistik var andelen sjuka tyska soldater på västfronten 1–5 % i juni 1918 och 5–15 % i juli. Men andelen sjuka kunde variera betydligt mer lokalt, rapporter talar om att en halv bataljon kunde vara sjuk vid ett och samma tillfälle. Enligt tyska generalkommandot hade denna influensaepidemi en stor negativ påverkan på sommarens tyska offensiver, inte minst genom att den upptog stor del av sjukvårdstruppernas verksamhet.
Man försökte isolera de insjuknade i speciellt inrättade sjukhus för att minska smittspridningen, och när dessa blev överfulla och bär även själva sjuktransporterna skapade flaskhalsar, inrättades improviserade isoleringsavdelningar i förläggningsorterna bakom fronten och man placerade sjuka i särskilda skyddsrum, i större sjukvårdstält och tomma fabrikslokaler etc – fältsjukhusen var under sommarens offensiva reserverade för allvarligt sjuka och sårade, inte för lindrigt influensasjuka. Sjukvårdstrupperna beordrades att rapportera in alla sjukdomsfall, att isolera dem, att desinficera utrymmena som användes, och att se till att tvättfat etc var tillgängligt. Man införde förbud mot att spotta och mot att dela handdukar och näsdukar, och man skulle se till att det fanns god ventilation. Sjukvårdspersonalen gurglade sig med desinfektionsmedel och man provade olika mediciner mot sjukdomen. Noterbart är att endast 0,5 % av de influensasjuka tyska soldaterna avled i denna första våg av spanska sjukan.
Den andra vågen av spanska sjukan drabbade den tyska armen i september 1918. Från 1 september till den 11 november insjuknade omkring 6 % av den tyska arméns soldater i spanska sjukans andra våg. Den hade inte alls samma effekt på den tyska militära styrkan som sommarens, och nämns knappt i de tyska redogörelserna, men man noterade mycket snart att dödligheten var betydligt större än under sommarens influensa, och att det var unga och annars friska personer som drabbades av allvarliga komplikationer som lunginflammation, ofta med dödlig utgång. Med lärdomar från sommarens epidemi skärptes rapporterings- och isoleringskraven, man införde permissionsförbud för hela den smittades enhet och man desinficerade lokaler, uniformer och sängkläder.
Uppgifterna om spanska sjukan i tyska armén är hämtade från artikeln "Die 'Spanische Grippe' in der deutschen Armee 1918: Perspektive der Ärzte und Generäle" ("The 'Spanish Flu“ in the German Army 1918 – the perspectives of physicians and generals") av Frieder Bauer och Jörg Vögele, Medizinhistorisches Journal, Bd. 48, H. 2 (2013), s. 117–152.
Vare sig i litteraturen eller i minnet av första världskriget är spanska sjukan en del av första världskriget. Man talar alltid om spanska sjukan som en farsot som dödade människor efter kriget. Det är visserligen sant om man talar om det totala antalet dödsoffer för den globala pandemin: de allra flesta av dem dog efter kriget, inte under kriget, och det är nog just därför man inte talar om dess effekter under kriget. Men pandemin härjade redan medan kriget pågick, och hade garanterat effekter på kriget. Men eftersom man inte har talat mycket om det, så vet vi inte heller mycket om vilka effekter den hade och hur stora.
I minnet av första världskriget och spanska sjukan är det främst den amerikanska armén man talar om. Inte minst på grund av att de officiella amerikanska förlustsiffrorna från första världskriget även inkluderar soldater som avlidit i sviterna av spanska sjukan efter den 11 november, till och med soldater som dött innan de kommit till Europa.
Intressant är att den första vågen av spanska sjukan under sommaren 1918 påverkade tyska armén betydligt mer än den andra och mycket mer dödliga vågen hösten 1918 – jämför de två diagrammen nedan, som visar dödligheten i spanska sjukan med det längre ned, som visar antalet sjuka i tyska armén samma period (alltså inte avlidna).
Den tyske officeren och senare författaren Ernst Jünger, som jag skrev en bok om 2007, ”Das Begleitbuch zu Ernst Jüngers In Stahlgewittern”, skriver i sin bok ”I stålstormen” (”In Stahlgewittern”) att den bataljon som skulle avlösa dem vid den så kallade Wäldchen 125 (dvs Skogsdunge 125) på västfronten i juli 1918 nästan upplösts av spanska sjukan (”die spanische Krankheit”), vilket vi nu vet var den andra vågen av pandemin:
”Även hos oss sjukanmälde sig flera män varje dag. I granndivisionen härjade denna influensa med sådan kraft att en fientlig flygare kastade ned lappar där det stod att engelsmännen skulle ta över avlösningen om inte truppen drogs tillbaka inom kort. Vi fick emellertid reda på att farsoten bredde ut sig allt mer även på motståndarsidan: förvisso var vi mottagligare till följd av den dåliga förplägnaden. I synnerhet de unga mannarna dog ofta över en natt.” (”I stålstormen”, s. 286)
Rapporterade fall av spanska sjukan i tyska armén, juni–november 1918,
månader indelade i tredjedelar
– obs inte dödstal utan antal sjuka
månader indelade i tredjedelar
– obs inte dödstal utan antal sjuka
Ernst Jünger nämner inget om att han själv skulle insjuknat under juli 1918, men under uppmarschen mot det som skulle bli hans sista anfall, den 25 augusti 1918, mådde han så dåligt att han i väntan på anfallsorder lade sig i en skyttegrav och sov. ”Efter att ha vaknat läste jag ”Tristam Shandy”, som jag bar i kartfodralet, och uppfylld av sjuklingens likgiltighet tillbringade jag på detta sätt eftermiddagen i den varma solen.” Under anfallet senare på dagen hade hans tillstånd förbättrats en smula, men han kände sig fortfarande mycket matt, skriver han. Under den följande striden blev han skjuten genom bröstkorgen och förlorade medvetandet, men vaknade igen och blev så småningom bortburen från slagfältet under extremt stor dramatik. Efter några veckor på ett fältsjukhus i Belgien skickades han till ett militärt sjukhus i Tyskland. Han magrade och hade hög feber, hans tillstånd var mycket allvarligt, men uppenbarligen drabbades han inte av den spanska sjukans andra dödliga våg (han måste i allra högsta grad befunnit sig i riskgrupperna, som vi säger idag) – hade han extrem tur eller hade han blivit immun under sommarens första våg?
I juni och juli 1918 insjuknade omkring 700 000 tyska soldater i den influensa som senare skulle visa sig vara spanska sjukans första våg. Av dem var 510 000 soldater på västfronten. Enligt arméns statistik var andelen sjuka tyska soldater på västfronten 1–5 % i juni 1918 och 5–15 % i juli. Men andelen sjuka kunde variera betydligt mer lokalt, rapporter talar om att en halv bataljon kunde vara sjuk vid ett och samma tillfälle. Enligt tyska generalkommandot hade denna influensaepidemi en stor negativ påverkan på sommarens tyska offensiver, inte minst genom att den upptog stor del av sjukvårdstruppernas verksamhet.
Man försökte isolera de insjuknade i speciellt inrättade sjukhus för att minska smittspridningen, och när dessa blev överfulla och bär även själva sjuktransporterna skapade flaskhalsar, inrättades improviserade isoleringsavdelningar i förläggningsorterna bakom fronten och man placerade sjuka i särskilda skyddsrum, i större sjukvårdstält och tomma fabrikslokaler etc – fältsjukhusen var under sommarens offensiva reserverade för allvarligt sjuka och sårade, inte för lindrigt influensasjuka. Sjukvårdstrupperna beordrades att rapportera in alla sjukdomsfall, att isolera dem, att desinficera utrymmena som användes, och att se till att tvättfat etc var tillgängligt. Man införde förbud mot att spotta och mot att dela handdukar och näsdukar, och man skulle se till att det fanns god ventilation. Sjukvårdspersonalen gurglade sig med desinfektionsmedel och man provade olika mediciner mot sjukdomen. Noterbart är att endast 0,5 % av de influensasjuka tyska soldaterna avled i denna första våg av spanska sjukan.
Den andra vågen av spanska sjukan drabbade den tyska armen i september 1918. Från 1 september till den 11 november insjuknade omkring 6 % av den tyska arméns soldater i spanska sjukans andra våg. Den hade inte alls samma effekt på den tyska militära styrkan som sommarens, och nämns knappt i de tyska redogörelserna, men man noterade mycket snart att dödligheten var betydligt större än under sommarens influensa, och att det var unga och annars friska personer som drabbades av allvarliga komplikationer som lunginflammation, ofta med dödlig utgång. Med lärdomar från sommarens epidemi skärptes rapporterings- och isoleringskraven, man införde permissionsförbud för hela den smittades enhet och man desinficerade lokaler, uniformer och sängkläder.
Uppgifterna om spanska sjukan i tyska armén är hämtade från artikeln "Die 'Spanische Grippe' in der deutschen Armee 1918: Perspektive der Ärzte und Generäle" ("The 'Spanish Flu“ in the German Army 1918 – the perspectives of physicians and generals") av Frieder Bauer och Jörg Vögele, Medizinhistorisches Journal, Bd. 48, H. 2 (2013), s. 117–152.