Ur samlingsrecension i Helsingborgs Dagblad 28 juni 2014:
Enligt Nationalencyklopedin stupade 8 538 315 soldater i första världskriget. Det låter som en exakt siffra, men helt korrekta uppgifter kommer vi aldrig att få. I Historien om västfronten förklarar Nils Fabiansson varför.
När strider pågick fanns inte tid för en ordentlig begravning. Även om många sedan flyttades till mer ordnade krigskyrkogårdar har långt ifrån alla fått en tydligt utmärkt grav. Fortfarande idag upptäcks rester av kroppar, till exempel vid vägbyggen. ID-brickor, vigselringar och liknande kan ha försvunnit genom plundring. När bara benrester återstår syns inte om uniformen varit tysk, fransk eller brittisk.
Under många år har Nils Fabiansson besökt västfrontens monument och slagfält. Samtidsarkeologi kallar han sitt utforskande av krigets lämningar. Hans kunskaper om den lokala geografin ger en ny dimension till beskrivningarna av välkända slag. De ägde verkligen rum. Spåren av dem existerar fortfarande.
Ambitionen sträcker sig dock bortom skyttegravarnas dramatik. Etablerade sanningar om kriget blir granskade. Tal om ”det meningslösa kriget” avfärdas som en kliché. Historia borde inte handla om att bedöma i efterhand, även om det sker i pacifistiska syften. Fabiansson vill komma nära samtidens förståelse. Därför citeras svenska tidningars rapportering rikligt. Vi får också läsa personliga dokument, inte minst brev från de svenskar som slogs på båda sidorna.
Boken är mycket tankeväckande och ganska krävande. Det beror till stor del på dispositionen, som följer frontlinjen – från Flandern i norr till Elsass i söder. Att kapitlen centreras kring ett visst område är värdefullt för den som själv vill resa i första världskrigets spår, men innebär vissa upprepningar och att kronologin delvis går förlorad. Detta är en bok för läsare som redan har huvuddragen klara för sig.