Svarta veckan - från Norstedts gästblogg, dag 4

Med anledning av 100-årsminnet av den så kallade svarta veckan (krigsförklaringarna 28 juli t.o.m. 4 augusti 1914) sänder jag mina fem inlägg på Norstedtsbloggen i repris.

I det fjärde inlägget, som jag gjorde som gästbloggare på Norstedts, talade jag om Svarte Orm (Blackadder) och det så kallade litterära kriget.

Mitt inlägg på Norstedtsbloggen den 1 maj 2014:

Å vilket litterärt krig! 

I det första världskrigets historia talas ofta om poeternas krigsskildringar i motsats till militärernas, framför allt i Storbritannien, där en inrikespolitisk tolkning av krigspoeternas skildringar av kriget har dominerat historien om kriget sedan 1960-talet.

Den brittiska tv-serien Svarte Orm (Blackadder) från 1989, med Rowan Atkinson (Mr. Bean), Stephen Fry och Hugh Laurie (Dr. House) brukar - på goda grunder - användas som exempel på den typiska pacifistiska berättelsen om kriget - men intressant nog skojar man även i Svarte Orm om just det litterära kriget. Den som sett tv-serien minns kanske när det stöddiga flygaresset Lord Flashheart räknar upp poesin som en av krigets hemskheter:

"Just because I can give multiple orgasms to the furniture just by sitting on it, doesn't mean that I'm not sick of this damn war: the blood, the noise, the endless poetry."

(1 min 40 sek in i klippet) Blackadder Goes Forth, [Svarte Orm], fjärde säsongen, avsnitt 4: "Flygplan".

Litteratur är liksom alla vittnesmål en tacksam källa för historia, men opålitlig. Vittnesmål om vad som hänt har till exempel en tendens att anpassa eller förhålla sig till samtiden både kreativt och dynamiskt. Under mitt arbete med Ernst Jüngers krigserfarenheter var det intressant att studera de många olika utgåvorna av In Stahlgewittern (I stålstormen) mellan 1920 och 1961. Under 1920-talet blev berättelsen allt mer nationalistisk och filosofisk. När nazisterna fick makten, och Jünger lämnade den politiska debatten, strök han allt politiskt-filosofiskt från sin då så populära krigsbok. Ironiskt nog bygger den engelska översättningen från 1929, som fram till den engelska nyöversättningen 2003 varit britternas standardbok "from the other side of the hill", på den sista nationalistiska utgåvan, medan de reviderade utgåvor som såldes i Nazityskland och än idag är den så att säga opolitiska versionen.

Det finns mängder av exempel på hur Jünger reviderade sina publicerade krigsminnen och hur han valde att berätta om olika minnen vid olika tider i livet och på olika sätt. I den sista striden som Ernst Jünger var med om under första världskriget var han mycket nära döden. I de första skildringarna av händelsen beskriver han det som att dödens hand grep tag om honom. I krigsbokens utgåvor från slutet av 1920-talet skriver han däremot bara att han blev som slagen till marken, men passagen om att dödens hand gripit tag om honom återkom därefter i de senare utgåvorna. I en annan bok från 1970 berättade han att värmen han upplevde i detta ögonblick gav honom känslan av att hans mor böjde sig ned över honom. I de sista utgåvorna av krigsboken (dvs. 50 år efter kriget) skrev han att just denna strid var den han helst tänkte tillbaka på, att det var som att han betraktade sig själv i kikare. Nästan 80 år efter kriget berättade han att hans minnen från den bok han läste vid detta tillfälle (som han bar med sig i kartfodralet) var tydligare än minnena från slaget.

Baron Arnold Friedrich Vieth von Golßenau var löjtnant i tyska armén redan vid krigets inledning. Efter kriget var han kapten i säkerhetstrupperna och tog avsked först 1920, då han började studera vid universitetet. Familjens förmögenhet gick sedan förlorad i hyperinflationen. Han blev medlem i det tyska kommunistpartiet i januari 1928, avsade sig sitt adelskap och antog det folkligare namnet Ludwig Renn och fick samma år sina krigsminnen publicerade. Boken blev känd som en antikrigsbok och gavs ut i Sverige med titeln Krig: Roman från västfronten 1914-1918. Renn satt två år i fängelse under början av nazitiden, flydde därefter landet och deltog som frivillig i det spanska inbördeskriget. 1947 flyttade han till Östtyskland och blev medlem i kommunistpartiet.

I sin krigsroman har von Golßenau/Renn gjort sig till en del av folket, han är inte officer utan underbefäl. I ett av de första kapitlen skildras striderna vid floden Maas i närheten av Dinant i Belgien. På andra sidan floden brinner hus, där de franska trupperna har tagit ställning. Intill de hus som Renn och hans grupp tar skydd vid ligger döda och sårade tyskar. Kulor viner omkring dem och slår in i husväggarna. De bryter sig med våld in i ett hus där de misstänker att franktirörer (civilklätt hemvärn) tagit sin tillflykt. I huset möts de av en man och en kvinna med skräckslagna småbarn. Snart upptäcker de att någon gömmer sig i källaren. Renn öppnar luckan i golvet, och ett par soldater går ned för att undersöka utrymmet:

Jag kom att tänka på de sårade borta på vallen. Det värkte inom mig av hjälplöst raseri.

Då steg en civilklädd man upp genom luckan. Han log ett ondskefullt leende. Jag kände mig obehagligt berörd av honom.

Han vände sig om och såg hånfullt på mannen och kvinnan med de upplyfta händerna. Vad alltsammans var avskyvärt! Varför kunde ingen säga till dem att ta ner händerna?

Ernst kom upp ur källaren och höll upp ett paket patroner framför den hånleende mannen, som endast ryckte på axlarna och sade några ord, som jag inte förstod. Ernst försökte fråga ut de två männen. Karlen ifrån källaren svarade endast med en ryckning på axlarna och sitt eviga hånflin.

von Golßenau/Renn berättar vidare att hans kamrater vill arkebusera männen, men att han övertalar dem att det vore bättre att låta männen hämta sårade, ”och belgarna kan väl inte ge sig till att skjuta på sina egna landsmän!”

När boken publicerats, och von Golßenau/Renn uppenbarligen blivit uppmärksammad av sina partivänner på den politiska innebörden av händelsen han beskriver (dvs. att han gav nationalisterna argument mot Versaillesfredens krigsskuldparagrafer), tog han tillbaka vad han skrivit. År 1929, i den nygrundade Die Linkskurve, tidskriften för de organiserade tyska proletär-revolutionära författarna, deklarerade Renn att han misstagit sig. De hade avrättat många belgare, förklarade han, men kulorna de hört hade inte varit belgiska utan franska.

Den ökände franske författaren Louis-Ferdinand Célines skildring av kriget hösten 1914, Resa till nattens ände (Norstedts 2013, översättning Kristoffer Leandoer), är intressant eftersom den vare sig bekräftade/bekräftar vänsterns eller högerns världsbild. Här är krigets människor alltså vare sig offer eller hjältar: i Célines värld är alla är patetiska, inte minst han själv. Man kan förstå att hans bok inte blivit använd av någon part för att visa den självupplevda sanningen om kriget:

Det var alltid nån by som brann borta åt kanonerna till. Vi närmade oss inte så mycket, inte alls, vi nöjde oss med att betrakta den där byn på håll, som åskådare kunde man säga, låt oss säga på tio, tolv kilometers håll. Och varje kväll i fortsättningen på den här tiden så flammade åtskilliga byar upp borta vid horisonten, det upprepades, vi var omringade av dem som om vi befann oss inuti en jättelik cirkel av bålen från ett slags fest som pågick i hela detta brinnande land, det brann framför en och på bägge sidor, med lågor som steg ända upp och slickade molnen.

Vi såg hur allt gick upp i lågor, kyrkorna och ladorna, den ena efter den andra, höstackarna som brann med livligare och högre lågor än resten, och så bjälkarna som reste sig rätt upp i natten med en stubb av gnistor innan de föll rätt ner igen i den klara elden.

Det är inget man undgår att lägga märke till, en by som brinner, ens på tjugo kilometers håll. Det var muntert. En by utan minsta betydelse som man knappast ens uppfattade på dagtid, nåväl, man kan inte tänka sig vilket intryck den kan göra på natten när den brinner! Det kunde vara Notre-Dame! Det tar hela natten även för en aldrig så liten by att brinna upp, mot slutet ser den ut som en väldig blomma, så bara en knopp, och så ingenting alls.

Det ryker och då har det blivit morgon.

Fotnoter:

"Oh! What a Litterary War" är ett kapitel i litteraturvetaren Paul Fussells The Great War and Modern Memory från 1974, en parafras på musikalen Oh! What a Lovely War! från 1963.

Céline hette också något annat ursprungligen (Louis Ferdinand Auguste Destouches), men det hade ingen politisk betydelse.

Norstedtsbloggen