Fotnot till förordet: Historiaberättande att låta sig inspireras av (Werner Herzog, Bruce Chatwin och W.G. Sebald)
Detta inlägg är en fotnot till mitt förord i Historien om västfronten. Jag skriver där att boken är en skildring av västfrontens historia med utgångspunkt från min egen personliga erfarenhet av västfrontens historia (s. 11). Jag skriver vidare att historia inte bara skall "ha doften av gulnat papper och arkivsnöre av hampa" (s. 13):
Bruce Chatwin har, förutom sin berättarteknik och hans ämnesval, intresserat mig lite speciellt eftersom han skrivit en okonventionell litteraturöversikt av Ernst Jüngers verk översatta till engelska i The New York Review of Books (5 mars 1981, vol 28, nr 3). I artikeln ("An Aesthete at War") skriver Chatwin att Ernst Jüngers Storm of Steel (I stålstormen) “is quite unlike anything of its time – none of the pastoral musings of Siegfried Sassoon or Edmund Blunden, no whiffs of cowardice as in Hemingway, none of the masochism of T. E. Lawrence, or the compassion of Remarque”. Och han konstaterar att: "No one but a man of Jünger's composure could describe the appearance of a bullet hole through his chest as if he were describing his nipple." Bland annat.
Har man inte läst Chatwin, rekommenderar jag först och främst The songlines (1987; på svenska Drömspår 1988) och In Patagonia (1977; I Patagonien 1981) samt What am I doing here (1989; Vad gör jag här 1991). En sorts fotobok gavs ut efter hans död 1989: Photographs and notebooks of Bruce Chatwin (1993; Fotografier och dagboksblad 1993).
Apropå första världskriget berättar Bruce Chatwin i Drömspår om en tysk missionär i Australien, Carl Strehlow (1871-1922), som
För mig luktar första världskrigets historia framför allt diesel, bensin och varma bildäck, liksom friterie, jordkällare, knastrande soltorrt skogshygge och daggvått gräs. Nu, precis som då, är det lämningarna i landskapet som intresserar mig, liksom andra vanligtvis förbisedda källor till historien om kriget och dess minne, såsom krigsgravarna, de bevarade föremålen i de gamla museerna och inte minst de berättelser om kriget som framträder mellan raderna i legenderna och den nedskrivna historien.
Jag vill här i denna digitala fotnot nämna några författare och filmare som rör sig i det intellektuella och kreativa fält som intresserar mig mest av allt, nämligen när historia gestaltas genom människans personliga sökande efter historien: Werner Herzog, Bruce Chatwin och W.G. Sebald.
W.G. Sebald är inte snabbläst. Däremot är det en stor njutning. Hans prosa är tättskriven i långa välkommaterade passager, uppblandad med svartvita fotografier.
Från Cinemateket: (filmen Patience (After Sebald) visas på Filmhuset i Stockholm den 17 mars 2015):
Trailer till Werner Herzogs "Cave of Forgotten Dreams" (2010)
Förutom Werner Herzogs kända - och minst sagt originella - filmer Aguirre – Guds vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982) vill jag rekommendera dokumentären Min bäste ovän (1999) om Klaus Kinski, och framför allt Grizzly Man (2005) och Cave of Forgotten Dreams (2010). Werner Herzog har även skrivit en bok som kommit ut på svenska, Att gå i kylan: München – Paris 23.11 till 14.12.1974 (1980).
Ovan: Werner Herzog på 1970-talet.
Flera av W.G. Sebalds böcker som kommit ut på svenska samlades för några år sedan (2011) i en jättetjock pocket (1084 sidor) med titeln Dikt, prosa, essä. Denna samlingsvolym, som innehåller böckerna Utvandrade, Austerlitz, Saturnus ringar och Svindel, känslor, som kom ut på tyska mellan 1990 och 2001, då han dog i en bilolycka (på svenska 2003–2009), samt dikten "Efter naturen" och essän "Luftkrig och litteratur", finns just nu på Hedengrens bokhandel i Stockholm för ynka 95 spänn. Köp den.W.G. Sebald är inte snabbläst. Däremot är det en stor njutning. Hans prosa är tättskriven i långa välkommaterade passager, uppblandad med svartvita fotografier.
Ovan: Några av de 385 bilderna i W.G. Sebalds böcker.
Trailer till filmed Patience (After Sebald) från 2012.
Trailer till filmed Patience (After Sebald) från 2012.
I boken Saturnus ringar från 1999 försökte författaren W. G. Sebald återskapa alla de tankar och funderingar han hade under en promenad i Suffolk. Grant Gee försöker i Patience (After Sebald) återskapa inte bara promenaden utan även det psykogeografiska landskap Sebald rörde sig i, och resultatet är en elegant dokumentär om en författare, litteratur, minne och silkesmaskar.Bilden nedan är ett försök som någon gjort att beskriva hur W.G Sebald berättar om Thomas Browne (1605-1682) i Saturnus ringar:
Har man inte läst Chatwin, rekommenderar jag först och främst The songlines (1987; på svenska Drömspår 1988) och In Patagonia (1977; I Patagonien 1981) samt What am I doing here (1989; Vad gör jag här 1991). En sorts fotobok gavs ut efter hans död 1989: Photographs and notebooks of Bruce Chatwin (1993; Fotografier och dagboksblad 1993).
Apropå första världskriget berättar Bruce Chatwin i Drömspår om en tysk missionär i Australien, Carl Strehlow (1871-1922), som
hade varit präst vid missionsstationen i Hermansburg, väster om Alice Springs. Han var en av en handfull "hyggliga tyskar" som, genom att tillhandahålla ett tryggt landområde, gjorde mer n någon annan för att rädda de centralaustraliska urinvånarna undan utrotning av folk av brittisk härkomst. Det gjorde honom inte populär. Under första världskriget utbröt en kampanj i pressen mot detta "germanska spionnäste" och mot de "skadliga verkningarna att förtyska infödingarna". (s. 81)
"Carl Strehlow with Arrernte men and women." Strehlow är mannen framför det högra fönstret.