Att följa i Ernst Jüngers fotspår på västfronten är ett bra sätt att lära känna västfronten närmare. Nedan har jag klippt ut text och karta från min lilla artikel "I Ernst Jüngers fotspår" på avdelningen Upplev historien i Militär historia nr 3 2011:
"Nils Fabiansson är redaktionssekreterare för Historisk tidskrift. Hans specialintresse är första världskriget och han har skrivit Das begleitbuch zu Ernst Jünger In Stahlgewittern, som följer den klassiska skyttegravsskildringen. Här tar Nils Fabiansson med oss på två dagar under Jüngers tid i skyttegravarna.
Att följa Ernst Jünger under det första världskriget är inte svårt. Man behöver bara hans bok I stålstormen, min bredvidläsningsbok Das begleitbuch zu Ernst Jünger In Stahlgewittern, de rätta IGN-kartbladen och något att torka av kängorna med innan man sätter sig i bilen efteråt."
1.) Skyttegraven 21 mars 1918
I väntan på anfallsögonblicket 09:40 den 21 mars 1918 befann sig Jünger i en skyttegrav som var grävd parallellt med vägen mellan Quéant och Riencourt (D38). Här betraktade Jünger bombardemanget av de brittiska skyttegravarna, som pågått sedan 05:05, allt medan hans vänner stupade omkring honom. Jünger skriver att han gick som i en djup dröm genom ovädret, att ingen var längre vid sina sinnens fulla bruk. Tre gånger släcktes hans tändsticka av lufttrycket från explosioner, när han skulle tända sin offensivcigarr.
2.) Hålvägen
Vägen från Riencourt till Noreuil korsar en gammal järnvägsbank. Under stormningen mötte Jünger en brittisk officer i hålvägen hundra meter framför järnvägen. Jünger ”satte mynningen mot tinningen på den av skräck förlamade mannen”, men tryckte aldrig av. Här kastade Jünger av sig sin rock, vilket var nära att kosta honom livet dagen efter.
3.) Järnvägsbanken
Inuti järnvägsbanken fanns brittiska kulsprutenästen. När Jünger kommit dit upptäckte han en kulspruta som sköt ur ett hål intill honom. Pipan rörde sig fram och tillbaka, men skotten hördes inte i dånet. En man kastade in en handgranat. Mynningen blev stilla.
4.) Hålvägsställningen
Mellan Ecoust och Noreuil låg den starkt befästa hålvägsställningen, där Jünger reflekterade över sin förkylning och sina svullna mandlar efter att han druckit kylvatten från en brittisk kulspruta.
5.) Skyddsrummen
I hålvägen ned mot Vaulx-Vraucourt var brittiska artillerister kvar i skyddsrummen. ”Jag träffade en av soldaterna i samma ögonblick som han hoppade ut ur ingången till det som låg närmast.” Jünger återvände snart till skyddsrummet. ”Framför det låg min engelsman, en mycket ung grabb, som hade fått kulan rätt genom huvudet. Han låg där med avslappnat ansikte.” I de senare upplagorna av boken har Jünger lagt till: ”Senare har jag många gånger tänkt tillbaka på honom, med åren allt oftare.” Jünger återvände på natten och lät sig smaka av brittisk proviant.
6.) Skyttegraven
I en skyttegrav vid hålvägen ett hundratal meter norr om Vaulx-Vraucort, norr om vägkorsningen (D956–D36), tog Jünger på sig en brittisk rock för att värma sig. Här satte Schulz upp sin kulspruta när högländare i kiltar flydde längs med sin taggtråd: ”Vägen erbjöd en apokalyptisk syn.” Jünger hoppade därefter ned i hålvägen, där han föll till marken av ett skott genom bröstet. En man från hans kompani slet av honom rocken – mannen som Jünger sedan förstod hade skjutit honom av misstag.