De okända krigarna: Norrmän i första världskriget


Jag fick häromdagen boken "De ukjente krigerne: Nordmenn i første verdenskrig" (2014) från författarna Nik Brandal, Eirik Brazier och Ola Teige, samtliga norska disputerade historiker. Jag vill gärna uppmärksamma den eftersom jag just i dagarna kommit med en bok om praktiskt taget samma ämne fast för Sverige ("Svenskarna i första världskriget", 2018).

"De ukjente krigerne" har uppenbara likheter med min bok, men också stora olikheter, vilket dels har göra med att Sveriges och Norges erfarenheter av kriget var olika, dels att våra ingångar i ämnet är något olika.

Brandal, Brazier och Teige presenterar på drygt 450 sidor en väldigt stor mängd norrmän i kriget (se även deras blog). Enligt författarna deltog hela 14 000-16 000 norskfödda män och kvinnor i första världskriget (s. 394). Många var sjömän, men de flesta var emigranter. Det är just också det förhållandet att en soldat eller sjuksköterska el dyl var född i Norge som varit författarnas kriterium för att betraktas som "nordman i første verdenskrig". Många, kanske den större majoriteten av dem som nämns i boken, flyttade dock sannolikt aldrig tillbaka till Norge. Liknande definitionsproblem har jag själv befunnit mig i när jag skrev min bok, även om jag inte enbart behandlar människor som deltog i själva krigshandlingarna utan även sådana som deltog i fredsarbetet, eller som upplevde krigets verkningar hemma i Sverige. Selma Lagerlöf, som jag skriver om eftersom hon skrev en fredsbok efter att hon på nära håll i Bohuslän bevittnat de makabra effekterna av Skagerackslaget, är ganska okomplicerad med min definition av "en svensk i första världskriget". Likaså Einar Eklöf, som emigrerade till USA och stred som amerikansk soldat fast han var svensk medborgare och sedan flyttade tillbaka till Sverige, är också okomplicerat - uppenbart en svensk i kriget. Men det blir svårare med de svenskar som stupade i kriget i tysk eller fransk tjänst och som kanske aldrig hade för avsikt att bli franska medborgare eller stanna kvar i Tyskland. Eller Amerikautvandrare som stred för USA:s armé och som stannade kvar i USA efter kriget och som har sina barn och barnbarn i USA. Jag har i min "Svenskarna i första världskriget" valt att främst porträttera deltagare i kriget som återvänt till Sverige, och som i flera fall har barn och barnbarn i Sverige, vilka jag träffat.

Brandal, Brazier och Teiges ingång i ämnet är alltså annorlunda. Samtidigt som de beskriver krigshändelserna kronologiskt presenterar de norrman efter norrman som de framför allt funnit i gamla tidningsnotiser - alltså lite Englundskt till upplägget men genom att enbart följa norrmän, vilket är ett storverk i sig. Jag är mycket imponerad av deras omfattande arbete i tidningsarkiven. Jag vet inte om de själva har räknat dem, men författarna har lyckat hitta norska soldater som deltagit nästan varje slag under första världskriget, åtminstone på västfronten, men även i Grekland och Mellanöstern - det vill säga på slagfälten där det brittiska imperiets styrkor stred, alltså styrkor från Kanada och Australien, länder dit många norrmän hade emigrerat. Ett fåtal norrmän i fransk och tysk tjänst nämns, bland annat Lyder Ramstad, som jag nämner i min "Historien om västfronten" (s. 156-156). Några norrmän på östfronten har de tydligen inte påträffat.

I "De ukjente krigerne" redogörs för flera historier som har tydlig svensk koppling, bland annat den amerikanska värnplikten och den kanadensiska bataljonen "Vikings of Canada" - i det brittiska imperiet liksom i USA var norrmän och svenskar i praktiken detsamma, liksom naturligtvis övriga skandinaver. Boken är med andra ord ett mycket gott komplement till "Svenskarna i första världskriget"!