I min förra bok, Historien om västfronten: I spåren av första världskriget (2014), berättade jag kort om de så kallade korvforten, gevärsgallerier som byggdes ideellt vid tiden för första världskriget norr och söder om Stockholm. Jag nämnde även det motsvarande söder om Göteborg, "Göteborgs södra front". Jag citerar mig själv (s. 197–198):
"Med hjälp av insamlade medel lät den nybildade Föreningen för Stockholms Fasta Försvar åren före och under kriget bygga gevärsgallerier i betong, "korvfort", på inköpt och frivilligt upplåten mark vid passen mellan sjöarna ett par mil norr och söder om stadskärnan, bland annat i närheten av Arninge och vid Trollbäcken. Föreningen hade stöd på högsta nivå: år 1912 reste den en staty på yttre borggården vid Kungliga slottet i Stockholm. Monumentet föreställer Kristina Gyllenstierna, som ledde försvaret av Stockholm 1520. Det står ännu kvar. Så mycket donerades till föreningen, att en stiftelse skapades som kan dela ut medel än i dag. God ekonomi gäller även Föreningen för Göteborgs Försvar, som bildades två år före första världskrigets utbrott, och som köpte mark för att bygga en halvpermanent försvarslinje vid "Göteborgs södra front" från Otterbäck i Askim till Sisjön. Genom lokala insamlingar köptes enskilda kulsprutor till landstormsförband. Samtidigt uppstod frivilliga automobil- och motorbåtskårer på olika håll i landet – allt för att ge stöd åt det vad man tyckte otillräckliga försvaret av Sverige."
Korvforten finns kvar än idag, och är lätta att hitta - jag rekommenderar alla som inte redan har gjort det att göra det (och om någon kan hitta några spår av "Göteborgs södra front" så vore jag tacksam för bilder att lägga ut)!
Idag kan man läsa på Wikipedia om korvforten och korvlinjen och Föreningen för Stockholms Fasta Försvar. Men första gången jag skrev om dem, redan för 20 år sedan, så var de inte lika kända: jag var till och med tvungen att låta försvarmakten "avhemliga" de dokument jag hittat på Krigsarkivet innan jag fick tillstånd att publicera artikeln. Artikeln handlade även om de befästningar som gjordes under andra världskriget, och som också är bevarade än idag - från mitt kontor i på universitetet ser jag den tidens betongpianon och draktänder vid Frescati, några hundra meter söder om de så kallade södra husen.
Jag hittade artikeln på nätet, där någon lagt ut den för länge sedan:
"Fästning Stockholm", publicerad i Svenska Dagbladet den 15 maj 1998:
Mossa och graffiti täcker de flesta. Likväl finns de kvar, anläggningarna från 1900-talets första hälft som skulle skydda Stockholm vid händelse av krig. Befästningarna har sedan länge spelat ut sin roll men många vill bevara.
Meterstora draktänder i cement. Fastrostade järngrindar vid infartsledernas vägkanter. Höga cementklossar som ställföreträdande klippbranter mellan höjder och sjöar eller vid broarna in till stan. Regelrätta fort med både ålderdomliga bröstvärn och upp till 40 meter långa betonglimpor med skottgluggar. Spåren är många av det som en gång var "Fästning Stockholm", de försvarsanläggningar som skulle skydda huvudstaden.
"Fästning Stockholm" lanserades vid sekelskiftet av Föreningen för Stockholms Fasta Försvar. Under första världskriget byggdes så med hjälp av insamlade medel och frivilligt upplåten mark Med hjälp av insamlade medel och frivilligt upplåten mark befästningslinjer mellan sjöarna en-två mil norr om Stockholm och söder om stadskärnan.
Andra världskriget aktualiserade frågan. De gamla anläggningarna byggdes ut och nya anlades. Värn, grindar och stridsvagnshinder i betong skulle blockera broar och infarter, både utanför tullarna och på gatorna. Luftförsvarstorn restes på höjderna i och kring staden.
Efter kriget upphörde byggandet och de mest störande befästningsarrangemangen avlägsnades. Många revs också för att ge plats åt förorter och vägar.
De övriga glömdes bort sedan de militära försvarsprinciperna grundligt ändrats. På flera ställen runtom och i Stockholm står därför fortfarande spektakulära minnen från de båda världskrigen kvar. Det finns dock en återtagningsplan, om kriget kommer skall vissa gamla befästningar kunna iordningställas.
-Under beredskapen byggde man ut, berättar överste Sven Karevik, f d inspektör för rikets befästningar och chef för fortifikationskåren. Markkontrakten löpte på 40-50 år. På slutet av 1980-talet började dessa gå ut och man var då tvungen att ta ställning till om man skulle ha anläggningarna kvar eller inte.
-Riktlinjerna var att man skulle lägga ned det som inte ansågs värdefullt längre, konstaterar överste Karevik.
Förklarade sig nöjda
Men all mark under befästningsanordningarna är inte alltid försvarets. När militären lämnade tillbaka marken fick de en så kallad nöjdförklaring, vilket betyder att markägaren förklarade sig nöjd med åtgärderna som gjorts.
Gotlands länsstyrelse byggnadsminnesförklarade nyligen 17 skyddsvärn eller bunkrar från andra världskriget. Några sådana planer har dock inte länsstyrelsen i Stockholm.
-Byggnadsminnen har en exklusivitet över sig, säger Mats Jonsäter, förste antikvarie vid Stockholms länsstyrelses kulturmiljöenhet. Sett från byggnadsminnessynpunkt har vi kanske de bunkrar byggnadsminnesförklarade som behövs på riksplanet. Men de här värnen är ändå en del av vår äldre nutidshistoria och vi kommer snart att konfronteras med frågan hur vi skall handskas med dem.
Peter Bratt, enhetschef för arkeologiska enheten på Stockholms läns museum, pekar bl a på försvarsanläggningarnas historiska kontinuitet från medeltidens ringmur till dagens hemliga skärgårdsbaser. Förste antikvarie Ingrid Dyhlen-Täckman vid Stockholms Stadsmuseum har länge ansett att beredskapsminnena kring och i huvudstaden glömts bort:
-De är en del av vår historia. Anläggningarna borde registreras även om de inte är formella fornlämningar.
En utredning av Fortifikationsförvaltningen, Fortverket, föreslogs dock av olika skäl att mindre så kallade truppbefästningar inte skulle anses vara en nationell angelägenhet att bevara i allmänhet. Detta i motsats till ett antal större fästningar och fasta anläggningar främst längs kusterna, som skulle övertas av Statens fastighetsverk, bl a Vaxholms fästning och Siaröfortet.
Lokalt ansvar
Bevarandefrågan för mindre anläggningar blir alltså länsstyrelsens ansvar, i samråd med militär, kommun, hembygdsföreningar och Riksantikvarieämbetet. Enligt Kenneth von Kartaschew, en av utredarna, fungerar redan denna föreslagna handläggningsrutin.
-Ansvaret för den lokala historien är i huvudsak lokalt, säger avdelningsdirektör Robert Bennett vid Riksantikvarieämbetet, som arbetat vidare med denna utredning när det gäller de stora fästningarna.
-Det är inte någon uppgift för de myndigheter som skall tillse det nationella kulturarvet att bevaka sådana anläggningar, det skulle få väl långtgående konsekvenser att ge alla bunkrar o dyl i landet full fornlämningsstatus.
Inga problem
För Stockholms kommun bereder dock inte frågan några problem.
-Att man har plockat bort alla militära anläggningar tror jag har varit ledstjärnan under tidigare exploatering av t ex Järvafältet, säger Rune Karlsson, tidigare markchef på Stockholms gatu- och fastighetskontor och nu regionchef för region väst.
Nils Fabiansson
___________________
Ett par år senare (2001) upptogs flera av Korvlinjens gevärsgallerier i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister, se exempel från Trollbäcken nedan:
