Flera svenskar i första världskriget dyker upp redan i min förra bok, Nils Fabiansson, Historien om västfronten: I spåren av första världskriget (Norstedts 2018), bland andra Marika Stiernstedt, som reste till västfronten under kriget, skrev propagandaskrifter för fransmännen och som efter kriget var med om att organisera en insamling för att bygga upp en fransk by vid Chemin des Dames, där svenska främlingslegionärer befunnit sig under kriget.
Utdraget nedan är från sidorna 245–251, kapitlet ”Det svenska rådhuset i Craonne” (fotnoter med referenser och ytterligare information kan hittas i boken, som är slut på förlaget, men som kan beställas direkt från mig):
-----
Marika Steirnstedt
Utdraget nedan är från sidorna 245–251, kapitlet ”Det svenska rådhuset i Craonne” (fotnoter med referenser och ytterligare information kan hittas i boken, som är slut på förlaget, men som kan beställas direkt från mig):
-----
Craonne blev en politiskt laddad symbolisk punkt i kriget under slaget vid Chemin des Dames. Byn är väl känd bland fransmän än i dag, kanske främst genom Craonnesången, som bygger på en populär vals från 1911 (”Bonsoir m’amour” av Charles Sablon). Soldaterna satte olika texter till melodin under kriget, varav några versioner blev nedtecknade. Många i Sverige har hört refrängen, som Six-Sous, en av de dödsdömda i filmen En långvarig förlovning, vrålar i ingenmansland när han vill, som en sista önskan, stå rakt upp och ”pissa som en man”:
Farväl till livet, till kärlekenFarväl alla kvinnorDet är över nu! För alltid!Detta avskyvärda krigPå Craonnes platåkommer vi att stupaFör vi är alla dömdaVi är offrade
Den 40-årige väg- och broentreprenören Johan Malm från Hässleholm gjorde ett lite längre besök i den omtalade byn Craonne när han som slagfältsturist besökte Chemin des Dames i mars 1923:
Städerna återuppbyggas i allmänhet inte på dess förutvarande plats. Alla lågo de på Chemin des Dames-åsens sluttningar inbäddade bland skogar och vin- och fruktodlingar. Men bland dessa numera så ogästvänliga omgivningar bygger man inte upp de nya städerna, utan förläggas de på det angränsande, avröjda slättlandet i närheten av det förra läget. Staden Craonne, som var den största av dem, återuppbyggdes sålunda ett par kilometer söder om ruinerna. Den nya staden består nu av ett par hundra provisoriska träkåkar regelrätt utplacerade längs breda avenuer och blivande boulevarder, som emellertid ännu bestå av gräsklädda betesmarker. Träkåkarna skola efterhand ersättas med stenhus, och gatorna skola iordningställas, då man hinner och får råd. [...] En stor del av Chemin des Dames ruinfält skola inte repareras. Förstörelsen är så omfattande, att man inte anser sig ha råd därtill. [...] På ett ställe å en kulle i närheten av Craonnes ruiner är rest ett granitmonument, vars inskription täljer, ”att ruinfälten skola till evärderlig tid kvarligga, såsom monument över krigets förödelser och brottsliga vansinne och tyskarnas brutala framfart”.
Malm talar om städer, men det handlar egentligen om vad vi skulle kalla byar. Inte ens kommunen Craonne, som fram till kriget var en administrativ centralort i bygden, hade varit en stad i ordets rätta bemärkelse. 600 personer hade bott i byn vid krigets inledning. I dag förvaras en svensk flagga i byns rådhus och borgmästarens besökare möts av en mycket centralt placerad svart marmortavla med en intressant skrift:
La suèdeen souvenir de ses filstombés au service de la francedans les environs de Craonnea offert cet hôtel de villeà la commune héroïque de Craonne
Alltså på svenska:
Sverigesom till minne av sina sönersom föll när de tjänade Frankrikei närheten av Craonneskänkte detta stadshustill den heroiska staden Craonne.
Under år 1918 bildades den svensk-franska vänskapsföreningen L’Amitié Franco-Suédoise. Redan i november 1918 inledde ”svenskkolonin i Paris”, som de kallade sig, en insamling av medel ”till Frankrikes skövlade städer och byar”. När ett upprop om insamlingen spreds i Sverige i början av januari 1920 hade Parissvenskarna redan samlat ihop 50 000 franc. Uppropet var undertecknat av 84 personer, bland andra Hjalmar Branting, Carl Eldh, Selma Lagerlöf, Ellen Key, Torgny Segerstedt, Hjalmar Söderberg och Nathan Söderblom.
Ytterligare en vid denna tid mycket välkänd ententevän och för denna bok intressant person hade skrivit under uppropet, författarinnan och friherrinnan Marika Stiernstedt, som redan hösten 1914 hade initierat insamlingar till Belgiens hem- och faderlösa. I februari och mars 1915 hade hon sedan rest runt och talat för Belgieninsamlingen ”i Gävle, Falun, Karlstad, Arvika, Filipstad, Söderköping, Valdemarsvik m.fl. orter i mellersta Sverige”. Föredraget, som till stor del handlade om de tyska illdåden, hade hon därefter låtit publicera som Den grymma läxan, en liten skrift som kom ut i april 1915. Samma vår hade hon också blivit anlitad av den franska legationen i Sverige för att översätta och bearbeta en kort fransk propagandatext (Les crimes allemands: d’après des témoignages allemands), även den om de tyska illdåden, som sedan publicerades anonymt med titeln Några illustrationer till Tysklands krigsföring. Under ett par månader i september–november 1915 hade hon på inrådan av dåvarande svenska sändebudet i Bern, greve Albert Ehrensvärd, rest med tåg via Tyskland och Schweiz till Frankrike, där hon träffat franska militärer och besökt krigsfångeläger och till och med under tre dagar blivit förevisad skyttegravar vid fronten. Hemkommen till Sverige hade hon i december 1915 hållit fyra, som det står i tidningsannonserna, ”kåserande föredrag” rubricerade ”Ensam kvinna vid fronten” vid KFUM och Folkets hus i Stockholm och ett vid KFUM i Uppsala. Tyngdpunkten i föredraget hade legat på de tre besöken vid fronten i Champagne. Dagens Nyheter refererade exempelvis att författarinnan sagt att hon i skyttegravarna vid ett tillfälle ”trampade på en människoarm, klädd i en tysk uniformstrasa”. Denna händelse återfinns sedan i den tryckta texten av föredraget, vilken gavs ut i början av 1916. Händelsen skildras också i kapitlet ”Tre dagar vid fronten” i den utvidgade pamflettboken Frankrikes själ: Minnen och intryck, som kom i bokhandeln i mars 1916, och som översattes och publicerades i Frankrike i augusti 1917 som L’ame de la France: Souvenirs et impressions, med författarens adliga titel väl synlig på titelbladet, till skillnad från i Sverige där hon inte skyltade med den. Hon hade också skrivit om resan i flera artiklar i exempelvis Dagens Nyheter och Social-Demokraten. Vid sidan av föreläsningarna hade hon i december 1915 haft en ”fotografiutställning” på Fredsgatan 3 i Stockholm. Dessutom hade hon visat sitt ”anspråkslösa ’krigsmuseum’”, som hon kallade det, vid en krigsutställning som Svenska Dagbladet arrangerat på Birger Jarlsgatan 18 vid Stureplan i Stockholm [utställningslokalen på Stureplan, som även kallats marmorhallarna, är den i dag inglasade innergården mellan Espresso House och Lagerhaus] före jul 1915 till förmån för de nödlidande i staden. Stiernstedt skriver själv om sin samling:
Där funnos en flygarpil, tyska och franska kulor, granatskärvor m. m. Samt en tysk brandpastilj, min största raritet, en tingest, stor som en tvååring, fabricerad av koncentrerade, ytterligt brännbara ämnen, och som av tyskarne brukat användas – alldeles som de brännbara vätskorna – till att hastigt öka eldsvådornas effektivitet, där hus eller byar stuckits i brand.
Jag besökte Sv. D:s utställning och fann, att min pastilj icke exponerats. Det hade kommit redaktionellt förbud mot den, fick jag veta.
På väggarna i utställningen hängde bilder från olika krigsskådeplatser. En stor mängd krigslitteratur, pamfletter och militära trycksaker hade samlats ihop. Sven Hedin bidrog med originalteckningar från sitt halvår långa besök på östfronten. Mitt i utställningshallen stod en stor monter med granathylsor, dödsbrickor, ryska kosackpiskor, infanterispadar och ”splitternya franska hjälmar” och ”ett stort sprängstycke af en granat från en tjocka Bertha, upplockadt i Antwerpen af dr Karl Hildebrand, samt en fransk 75-mm. granathylsa, ställd till förfogande af grosshandlare Norrbohm”. Krigsutställningen var enligt tidningens referat från invigningen den 15 december ”den första i sitt slag i detta land”:
Friherrinnan Marika Stjernstedt, som helt nyligen återvändt från Frankrike, har här bidragit med en kollektion, i hvilken man lägger märke till åtskilliga granat-skärfvor, otäcka skarpkantade och hvasshörnade tingestar, på hvilka man blott behöfver kasta en aldrig så flyktig blick för att förstå huru otäcka och svårläkta sår de måste upprifva.
I hängivelse, anda och metoder – och inte minst i förmåga att kombinera ideellt engagemang med egennytta – var Stiernstedt påfallande lik sin inhemske motståndare Sven Hedin, som hon ofta argumenterade mot. I en anmälan i samtida Biblioteksbladet läser man att ”M. S:s olika bedömda föredrag innehåller en lovsång till Frankrike, som, menar hon, kämpar för ett ideal, och där ’varje soldat fattat sin uppgift såsom verkligen varande en uppgift, inte bara i fädernerslandets, utan i mänsklighetens tjänst’”. Bilderna i den lilla fotografiutställningen hade den franska arméns bildavdelning försett henne med, ett trettiotal förhållandevis milda propagandabilder med i huvudsak frontlandskap och ruiner, franska soldater och tyska krigsfångar (det var i stort sett samma bilder som publicerades i veckopressen och i tidningarna, men här fick man se de fotografiska papperskopiorna av originalnegativen, vilka hade en helt annan kvalitet än de kraftigt rastrerade och ofta mycket dåliga och retuscherade reproduktionerna som allmänheten annars fick se i pressen på den tiden). På baksidorna är de stämplade ”Section Photographique de l’Armée” och liknande – jag har sett dem själv, förvisso inte på utställningen, men de ligger i en kartong i Carolinabiblioteket i Uppsala. På sina föredrag från Frankrikeresan hade hon haft trikoloren hängande bakom sig. Enligt tidningarnas referat hade hon ständigt blivit avbruten av applåder, men ett tjugotal personer hade också lämnat lokalen den första kvällen när hon fört fram frågan om tyska ”rysligheter”. Det hade talats franska på varje stolsrad och i publiken hade bland andra Hjalmar Branting noterats, och han hade inte varit en av dem som gått därifrån. Två år senare, våren 1918, hade Stiernstedts lilla skrift Från Frankrike fjärde krigsåret getts ut efter en andra resa till Frankrike vid årsskiftet 1917–1918, en resa som även denna hade följts av föredrag i Stockholm, Uppsala, Göteborg och en rad städer i bland annat Dalsland, Värmland, Mälardalen och Småland under februari och mars 1918. Vid vapenstilleståndet hade hon än en gång befunnit sig i Frankrike och året därpå hade hon givit ut, tillsammans med Anna Lindhagen, skriften Témoignages suédois 1914–1919, en sorts försäkran av flera svenska intellektuella att de stått på rätt sida under kriget.
I uppropet för återuppbyggnaden av Craonne nämns att liknande insamlingar gjorts i Norge (man syftade säkert på Bouchavesnes). Man skriver också uttryckligen att svenskar fått sitt elddop och stupat, inte vid eller i närheten av, utan ”i den lilla staden Craonne”, och att det därför var lämpligt att skänka de insamlade medlen till just Craonne. I ett brev till svenska utrikesdepartementet daterat den 27 februari 1920 skrev ambassadören i Paris, greve Albert Ehrensvärd, på föreningens Pariskommittés vägnar. Han använde formuleringar mycket lika uppropets:
Afsikten är att skänka de insamlade medlen till den lilla staden Craonne, som nu ligger i ruiner och har denna plats valts särskildt emedan de frivilliga svenskar, som deltogo i kriget, där fingo sitt elddop och likaledes flera af dem där stupat. Medlen äro afsedda närmast till uppförandet af mairiet, å hvilken byggnad en minnestafla torde för framtiden hugfästa minnet på samma gång af de frivilliga svenskar, som där föllo och af den medkänsla för Frankrikes tunga lidande under kriget, som tagit sig uttryck i denna insamling.
Den 8 oktober 1920 mottog Craonnes borgmästare 555 000 franc från den svenska insamlingen, vilket skulle räcka till ett nytt rådhus. Knappt ett år senare, den 23 augusti 1921, kunde borgmästaren ta emot ytterligare 162 101 franc från Sverige. När marskalk Joffre skulle ge utmärkelsen Croix de Guerre till kommunen Craonne den 7 augusti 1921 blev greve Ehrensvärd inbjuden till ceremonin – om han var närvarande har jag inte kunnat få besked om.
Svenska främlingslegionärer befann sig i närheten av Craonne under våren 1915, närmare bestämt vid grannbyn Craonelle, men några svenskar har förmodligen aldrig stupat vid Craonne. De styrkor från främlingslegionen som stred med den marockanska divisionen, och som de svenska främlingslegionärerna tillhörde, befann sig vid tiden för Nivelleoffensiven 1917 i Champagne, drygt fem mil från Craonne. Den 38-årige August Sporre Wend Pettersson från Förkäla stupade den 24 april 1917, ”au secteur d’Aubérive (Marne)”, som det mycket kortfattat står i arméarkivets kartotek, alltså vid avledningsoffensiven öster om Reims, som inleddes ett par dagar efter Chemin des Dames. Ytterligare minst en svensk i främlingslegionen stupade år 1917. Det var den 39-årige Gustave Wirén från Nyköping, som enligt sitt registerkort avled på ett militärsjukhus i Chaumont-sur-Aire söder om Verdun den 5 september 1917. När och var han fick sina skador framgår inte, men legionen stred också vid Verdun i augusti 1917. Hans grav är i Rembercourt-Sommaisne, i en krigskyrkogård som anlades efter kriget en halvmil från Chaumont.
Märkligt nog nämner inte slagfältsturisten Johan Malm något om det unika svenska ekonomiska bidraget till Craonne. Men pengar hade donerats till byn även från Kanada och USA, liksom från de franska städerna Cannes och Bordeaux samt av olika privatpersoner, för bland annat arbetet med vägar, dricksvatten, kyrka, bibliotek och skola. Vid mitten av 1920-talet var flera franska arkitekter och omkring 400 arbetare från olika delar av Europa sysselsatta med byns återuppbyggnad. Trots det återfick byn aldrig sin forna glans. Endast ett trettiotal bostadshus byggdes i det nya Craonne, inte några kilometer som Malm påstår, men en halv kilometer från byns ursprungliga läge. Till och med ett par gamla provisoriska baracker från 1920-talet står ännu kvar, ”träkåkarna”, som Malm nämner (t.ex. 3 Route de Craonnelle), och har alltså aldrig blivit ersatta med stenhus – vilket är mycket ovanligt. Av byns omkring 600 invånare före kriget återvände endast upp mot 170. I dag bor färre än 80 personer här. Det i förhållande till den efterkrigstida befolkningsutvecklingen mycket överdimensionerade rådhuset, liksom skolan, skulle nog för övrigt snart behöva ett nytt ekonomiskt bidrag. Hela byn är i dag överlag ganska förfallen och öde.
------
Utdrag ur Nils Fabiansson, Historien om västfronten: I spåren av första världskriget (Norstedts 2018) sidorna 245–251. Fotnoter med referenser och ytterligare information kan hittas i boken, som är slut på förlaget men som kan beställas direkt av mig.