Svenska främlingslegionärer under första världskriget (Berättelser från KB)

Onsdagen den 12 september 2018 kl. 17.30 talar jag på Kungl. biblioteket i Stockholm om Nils Santesson och hans korrespondens med främlingslegionärerna - med utgångspunkt i just Santessons arkiv på KB: "Svenska främlingslegionärer under första världskriget".

Evenemanget är en del av serien "Berättelser från KB", med föreläsningar med anknytning till KB:s samlingar. Välkomna!

https://www.kb.se/om-oss/evenemang/evenemang/2018-08-23-svenska-framlingslegionarer-under----forsta-varldskriget.html
 
Under första världskriget satt Nils Santesson hemma i sin ateljé i Paris och korresponderade med de unga svenska soldaterna i främlingslegionen. Han lånade ut pengar till dem, han lät dem bo hos sig på permission. Han försökte följa dem med hjälp av breven och tidningarnas rapporter, som en orolig soldathustru. Han skrev redan under 1915 en bok om dem, med breven som utgångspunkt, som refuserades 1916, men som sedan publicerades under pseudonym 1928, När fienderna äro i landet: Brev från kamraterna vid fronten. I den publicerade boken har Santesson redigerat breven mycket och även dramatiserat soldaternas berättelser, så att de passade in i den gängse berättelsen om kriget, dock utan att nämna det. Hade han inte sparat och donerat sitt arkiv hade man idag inte kunnat se att soldaternas originalbrev anpassats av redaktören Santesson till det samtida samhällets förväntningar. 
Mycket i Santessons arkiv på Kungl. biblioteket är för övrigt närmast av patografisk karaktär. Santesson ville dessutom donera sin kropp till medicinsk forskning – kanske uppfattade han sig som abnorm med tanke på att han dömts för brott mot naturen – det är nog så man skall se hans donation till Kungl. biblioteket. Om detta och annat skall jag berätta. 
 

Nils Santesson i Stockholmspolisens arkiv.
Ur arkivet ÖÄ för polisärenden 3, Kriminalavdelning, F XI b Fotografier. Stockholmspolisens signalementsfotografier, Stadsarkivet.

I "Svenskarna i första världskriget" (2018) skriver jag:

"Men helt unikt är att Santesson i kortare kommentarer mellan de återgivna breven oavsiktligt ger oss inblickar i hans situation, det vill säga i att vara svensk civilist i konstnärskolonin i Montparnasse mitt under kriget och att hålla kontakten med svenska vänner i främlingslegionen vid fronten och med mannen som han var olyckligt kär i. I kommentarerna mellan de återgivna breven i boken kan vi läsa om hans egna upplevelser av att sitta hemma i Paris och vänta på vännernas brev, och vi kan läsa hur han gör sin egen personliga – psykologiserande – tolkning av breven och brevskrivarnas erfarenheter. Som redaktör var han nog bekymrad över att breven skulle ha allt för alldaglig karaktär för att intressera läsarna – de så kallade brev som vanligtvis publicerades i pressen under kriget, och som läsarna var vana vid, var ju oftast av propagandistisk natur. 

[...]

Nils Santesson återvände till Sverige efter krigsslutet – med förhoppningen att hans dåliga rykte var glömt, något han misstog sig om – och vid sin död 1960 lät han deponera hela sitt arkiv på Kungl. biblioteket i Stockholm. Det var en hel del papper, närmare bestämt tre hyllmeter, som det heter, fördelade på 42 volymer: brev, dagböcker, mängder av lösa papper med tätskrivna, närmast patografiska dagboksanteckningar, almanackor, fotografier, manuskript, räkenskaper, teaterprogram, tidningsurklipp etc. Naturligtvis hade han i åtanke, när han lämnade ifrån sig sitt arkiv, att det han skrivit skulle bli offentligt, och man kan därför tänka sig att allt han skrev, sparade – och möjligen gallrade – från första början gjorts just med tanke på att det hela en dag skulle bli offentligt. Att arkiv gallras för att ge ett gott intryck innan de doneras är nog mer regel än undantag – men det är dock inte intrycket man får när man tittar i Santessons papper, tvärtom: han hade någon sorts föreställning om att han var abnorm och ville även donera sin kropp för forskning, och det är nog så man skall se hans arkivdonation till Kungl. biblioteket. Vad som är av intresse i detta sammanhang är att han sparade en hel del brev, brevkort och fotografier som han mottog från soldater som han kände under första världskriget, bland annat ett tjugotal brev och kort som han fick från Ivan Lönnberg under 1914 och 1915.

[...]

Tyvärr saknas de flesta originalbrev som Santesson återgivit i När fienderna äro i landet: Brev från kamraterna vid fronten. Originalen finns i alla fall inte i Santessons arkiv. De brev och brevkort från hans kamrater vid fronten som Santesson sparade är framför allt Ivan Lönnbergs. Santessons avskrifter av de övriga breven som publicerades i boken drar jag mig för att använda. När jag satt i Kungl. bibliotekets välbevakade specialläsesal och jämförde Lönnbergs originalbrev med Santessons publicerade text upptäckte jag nämligen att Santesson redigerat breven kraftigt och dessutom lagt till ett flertal mindre stycken i syfte att göra språket korrekt och berättelsen mer dramatisk och känslosam, vilket i min mening var fullständigt överflödigt och motverkade sitt syfte: de ursprungliga brevens dramatik och autenticitet ökar, tycker jag, när man återger dem precis som de en gång skrevs för hand i fält eller på förläggning och sjukhus. I mina ögon överträffar människors tafatta försök att formulera sina tankar om sin situation på många sätt de skönlitterära skildringarna, där man på goda grunder kan ifrågasätta skildringarnas trovärdighet. Elow Nilsons tidigare nämnda så kallade brev till Vecko-Journalen, till exempel, är äkta och trovärdiga främst på så sätt att de berättar om vad man ville publicera och läsa i Sverige under de första åren av kriget – men några personliga eller äkta brev från fronten är de inte."

Ivan Lönnbergs självporträtt i ett brev till Nils Santesson år 1915.
Nils Santessons efterlämnade papper, Kungl. biblioteket.

I min bok "Historien om västfronten: I spåren av första världskriget" (2014) citerade jag ett långt stycke ur det ovan nämnda brevet. Jag skrev i en fotnot:

"Brevet, som består av åtta ark med blyertsskrift plus en kartskiss, finns bevarat i Kungl. bibliotekets handskriftsavdelning (Nils Erik Santessons efterlämnade papper, L30:3). Lönnbergs adress var Ivan Lönnberg, 1er Regt. Étr., 2me Régt. de Marche, Bat. C, 2me Comp., Secteur Postal 109. Brevet är även publicerat i Alwyn Sanden [Nils Erik Santesson], När fienderna äro i landet: Brev från kamraterna vid fronten (Stockholm: Tryckeri & Förlag Ewe 1928) s. 50–57. Den publicerade versionen är kraftigt redigerad av Santesson, både grammatiskt och stilistiskt, och dessutom har flera långa stycken lagts till, som sannolikt är Santessons helt egna ord."

Hör mig tala mer om Nils Santesson och svenskarna i första världskriget i Vetenskapsradion Historia från mars 2018: